Vargatik

I utkanterna går hon rastlöst, men med alla sinnen på spänn Hon vet, hon vet alltför väl vad hon måste göra. Hungern och glöden river djupa revor i hennes inre. Ögonen är fokuserade, iskalla mot brynet därborta. Brynet som hon vet är den gräns hon måste beträda för att överleva. Hon vet inte längre hur många dagar, veckor kanske månader, jo det måste vara månader för naturens skiftningar har hunnit en bra bit in på senhösten. Det kan hon känna på den nu allt svagare doften av dem. Vandringen har varit lång och stressande för henne. 5:e kullen har sugit ur den sista droppen, innan flocken stötte bort henne. Hon passar inte längre. En yngre hona trädde fram och hon, den gamla, hade knappt ens ork att försvara sig alls. Än mindre sin flock. Hennes dotter får själv driva flocken. Den Gamla går sina egna vägar, finner nytt liv eller dör. Hon har vilat en stund. Men inte tillräckligt länge egentligen för hungern driver henne mot det där brynet. Det finns ingen annan väg att gå längre. Hon är trött och hon börjar bli gammal, men ännu är livet inte slut. Hon vet och hon ska över mot skogen om inte vintern ska sluka henne med hull och hår. Hon har hört dem om natten när månen stod ny. Hört deras längtan eka genom tät skog och rulla över bergskammarna i väster. Den andra flocken. Hon har hört honom, ledaren skalla kalla tråna. Men hon har inte hört svar av styrka, inte den styrka hon vet att hon själv innehar. Styrkan som ligger och ruvar bakom de grundläggande svidande behoven. Kanske hon svarar. När hon kommit över gränsen. När hon överlevt konkurrensen. När hon ätit sig mätt. När hon sovit ut i skyddande lä. Kanske hon svarar. Munin2006