Munin Ala Sherlock Holmes
Kanske närmar man sig mitten av livet? Inte bara kanske, jag gör det! Förmodligen därför minnen rasar över mig rätt var det är, och behovet av att skriva dom uppstrå. Äh...det är kul att skriva helt enkelt, mer än så behöver man ju inte krångla till allting.
Just nu minns jag idel historier kring min gamla väninna M, ja som jag berättade om i min spökhistoria här under påsken...när det nu var? Jösses vad mycket knäppt vi gjorde ett tag, hon och jag. Nyfikna och cykelbeklädda utforskade vi norrlands "ödemark". Ja, jag skriver inom citationstecken för den var ju inte sååå himla öde som vi då tyckte när vi som 11-12 åringar susade omkring i backar och krön!
Den här historian skedde också kring Rutvik eller i Rutteskogen som vi kallade den skogsbiten mellan gamla Gammelstad och Rutvik. Att vi cyklade mycket längs den vägen berodde på att vi "hade" en gammal nordsvensk travare, som bodde i Rutvik! Den var förståss inte vår, utan ägdes av en "gammal gubbe". Senare förstod jag att den ägdes av en mycket framstående man inom nordsvenska travet :) Och hästen, hette Remia Best, 22 år gammal och mor till mången känd travelit i hästsporten.
Nåja, vi "hjälpte" till iallafall i stallet, mot för att vi fick rida lite på Remia. Hrmm..nu var det så att vi var ganska rädda egentligen för den stora hästen. Så ridningen gick ut på att vi ledde henne ( motvilligt gick hon) från stallet, upp på kullen där gödselstacken låg. Ca 50 m. från stallet. Det var viktigt att Remia INTE fick syn på stallet innan någon av oss krånglat oss upp på ryggen *fniss*. När en av oss satt där uppe, lät vi Remia vända sig om och se stallet. Varvid hon som skjuten ur en kanon, for ner för backen i en mycket obekväm trav, slirade i kurvan och SEN...gällde det att ducka fort som attan. Av hoppade vi först i spiltan he he!
Jag minns det så starkt som det vore igår. DÅ trodde vi att vi alltid var ensamma med Remia. " Gubben" var aldrig där och det var ju "tack vare oss" som han stall var så fint. Så VAR det inte egentligen, jag minns att jag såg mannen fara omkring runt gården lite i smyg. Jag gissar att han hade lika roligt som vi, fast åt oss he he! Vakande öga höll han nog fast vi inte märkte av det. Vi var heller inte ensamma om REMIA...närå...det var två andra jäntor som gjorde som vi. Men dom avskydde vi förståss! Och dom oss....vi försökte undvika varandra in i det längsta, men ibland blev det mer CATFIGHT än ridning i stallet. Oftast vann dom dumma flickorna he he..dom var nämligen några år äldre :( Då fick M och jag ilsket cykla därifrån...
Det var vid ett sånt tillfälle som vi råkade ut för den märkliga historia som jag nu tänker berätta :)
Som sagt, ilsket svärande över pippinetta idoter till stallflickor, cyklade vi längst den becksvarta vägen. Rutteskogen stod som levande svarta skuggor på bägge sidor om vägen. Inga bilar och jag minns att asfalten blänkte av fukt. Jag tror att det var på vår eller höstkanten man kunde känna en stark doft av multnande löv från skogen. Väldigt starkt...lite väl starkt tyckte M, vars fantasi hade kommit i gungning längs vägen.
STANNA DÅ, ropade hon högt till mig som i ilskan försökte öva mig på att cykla med händerna i kors på styret. Fort gick det också... Jag tvärnitade och väntade in M. Flåsande kom hon tätt intill mig och väste: - Det luktar liiik här? Visst gör det? Jag sniffade i luften. Visst sjutton, det luktade faktiskt lik. Jo vi visste hur det luktade, men det är en annan historia, som jag kan förtälja en annan gång.
Vi stod en stund och funderade på vad vi skulle göra. Det var ju mörkt även om månen och stjärnorna ändå gjorde det rätt så möjligt att se in i skogen. En liten bit framför oss låg en skogsväg in åt vänster. Vi beslöt oss för att lämna cyklarna i diket under lite ris, för man VET ju aldrig :) och ta oss in på den skogsvägen. Jag minns geggan under jumpdojjorna, man halkade omkring i hjulspåren...hmm de färska hjulspåren upptäckte vi efter ett tag.
Mysko, färska hjulspår på den här vägen? Den ledde liksom ingenstans, utan är mer till för eventuell skogsröjning vilket var i faggorna. Det enda som finns inåt vägen är en mycket gammal rutten hölada. Ni vet, det finns ju fullt med såna lämnade kvar i Norrland. Små, med vinklade väggar (innåt) och tak. Man la ju in höet där förr...och även användes de som skydd till boskap och djur. Men den här var ju inte använd alls...annat än som skrotdumpningsområde, vilket vi såg när vi kom dit. Jösses, vad pryttel det fanns därinne. Vår fundering kring hjulspåren, avbyttes snabbt till att agera sakletare. Liklukten hade vi glömt helt)
Och vi hittade grejs. En helt slaktad rostig amazon t ex! Den var ypperligt rolig att rota i, gamla säten där spiraler stack upp ur stora hål. Där fanns burkar, skruvar, gamla *hrmm* herrtidningar*...ja allt möjligt. Ganska länge höllt vi på och rotade runt där.
M ropade till...hon hade hittat ett KRANIUM!! Hälften av ett iallafall, varvid våra CIA-nerver kom igång igen. Liklukten kom tillbaks, och vi började bli lite rädda. TÄNK om det låg ett LIK är någonstans? Någon kanske har blivit MÖRDAD i Rutteskogen? Kraniumet som förmodligen tillhört en räv eller något, blev till den mördades hund i våra ögon och fantasin flödade så vi knappt vågade röra oss tillslut! Det knakade och rasslade när vinden svepte genom allt gammalt skräp...
Men inte får ju två stycken så begåvade SAKLETARE gripas av rädsla och glömma att det KAN finnas BEVIS gömda på brottsplatsen!! Så tappert började vi i mörkret leka Sherlock Holmes och leta efter något som bevisade vår tes :) Fast vi hoppades VERKLIGEN att vi inte skulle hitta det nu NERGRÄVDA liket :)
Jag var modigast, så jag tog mig en liten bit in i skogen och fann en stor sten. Och där bakom stack det fram en bit plast under en lite mindre sten. Ahaaa! Jag ropade på M, som smög sig fort fram till mig. Det där kunde ju inte vara så farligt, för nåt lik kunde knappast rymmas under den lilla stenen, men MORDVAPNET kanske. Darrande lyfte vi bort stenen...
Och DÄR låg en påse, genomskinlig med massor av grejor i. Vi hoppade av spänning, men vi kunde ju inte riktigt se vad det var. Men då kom M på den elimenenta idén att vi skulle ta med oss påsen till cyklarna, som var försedda med lyse!!! Vi kunde ju vända dem upp och ner och på så sett lysa i påsen! JAAAA...smart drag, så vi for ut ur skogen och klafsade tillbaks i hjulspåren, med påsen mellan tumme och pekfinger. Ja, vi visste att det var ju oerhört viktigt det där med FINGERAVTRYCK!
Då! Runt kröken! Två lysande ögon mitt i skogen. EN BIL! En stor jädra raggarbil mitt i skogen! På väg mot OSS... Vad göra nu? Jo vi kastade oss bakåt, sprang som tokingar och gömde oss bakom "amazonliket". Hjärtat bultade så vi hade blodsmak i munnen. Bilen stannade på tomgång bara en liten bit från oss, bakdörren kastades upp och tung musik strömmade ut ur bilen. Jag tyckte den var vit förresten, men minns inte riktigt. Minns bara hur rädda vi var. VAR detta MÖRDAREN? Och VI hade BEVISPÅSEN? Jag började nästan kräkas av spänningen...
En mörk kraftig person stampade med ficklampa genom skogen och bort mot MIN STEN! Det blev tyst en stund, musiken stängdes av och hela världen stod stilla...Så hördes: - JÄVLARRR! Den stora människan kom stampandes i hög fart och ropade att dom måste dra, någon har hittat grejjorna..så snart...snuten...Dörrarna slogs igen och bilen backade med hög fart för att vända. Bara några cm framför "vår" amazon! Puttrade sedan fort iväg genom geggan...
M och jag kunde inte resa oss på en lång stund, benen var som spagetti och M fick svårt att andas. Astma! Men det ordnade sig och vi sprang hela vägen till våra cyklar! TÄNK om Mördarna sett dom? Tänk om dom kom tillbaka?
Vi vågade aldrig prova M:s ide om cykellysena. Vi cyklade som besatta hemåt och den här gången var det minsann inget sjungande och jojkande efter vägen. Faktum är att jag inte kom ihåg att jag forfarandre krampaktigt höll i BEVISPÅSEN! Först när vi "landade" hemma på min gård, så tänkte vi på den och på att vi ännu inte visste vad den innehöll.
Vi gick in till mig och jag har för mig att min mamma var med när vi öppnade påsen. För det var hon som senare sa åt oss att lämna påsen till den dåvarande kvarterspolisen. Innehållet var:
Två sprutor
Ett rött band
2 små burkar med vatten tror jag för det luktade inget
4 påsar med något pulver
Samt en massa bomulltussar
Alltså var det knarkare och inte mördare vi mötte i Rutteskogen. Men eftersom vi hittade den där påsen och tog den, så hade vi nog en attans tur att inte de här hittade oss. Vi lämnade in sakerna till kvarterspolisen och kände oss väldigt duktiga och modiga. Men vad som sen hände det vet jag inte!
Men det här var alltså ett till av äventyren vi hittade på i den Norrländska idyllen :) Vi hade iallafall inte tråkigt kan jag säga he he! Sherlock-Munin och Sherlock- M :)
Jag lär nog återkomma med fler minnen!
Kram
Munin Korpstoryteller
Just nu minns jag idel historier kring min gamla väninna M, ja som jag berättade om i min spökhistoria här under påsken...när det nu var? Jösses vad mycket knäppt vi gjorde ett tag, hon och jag. Nyfikna och cykelbeklädda utforskade vi norrlands "ödemark". Ja, jag skriver inom citationstecken för den var ju inte sååå himla öde som vi då tyckte när vi som 11-12 åringar susade omkring i backar och krön!
Den här historian skedde också kring Rutvik eller i Rutteskogen som vi kallade den skogsbiten mellan gamla Gammelstad och Rutvik. Att vi cyklade mycket längs den vägen berodde på att vi "hade" en gammal nordsvensk travare, som bodde i Rutvik! Den var förståss inte vår, utan ägdes av en "gammal gubbe". Senare förstod jag att den ägdes av en mycket framstående man inom nordsvenska travet :) Och hästen, hette Remia Best, 22 år gammal och mor till mången känd travelit i hästsporten.
Nåja, vi "hjälpte" till iallafall i stallet, mot för att vi fick rida lite på Remia. Hrmm..nu var det så att vi var ganska rädda egentligen för den stora hästen. Så ridningen gick ut på att vi ledde henne ( motvilligt gick hon) från stallet, upp på kullen där gödselstacken låg. Ca 50 m. från stallet. Det var viktigt att Remia INTE fick syn på stallet innan någon av oss krånglat oss upp på ryggen *fniss*. När en av oss satt där uppe, lät vi Remia vända sig om och se stallet. Varvid hon som skjuten ur en kanon, for ner för backen i en mycket obekväm trav, slirade i kurvan och SEN...gällde det att ducka fort som attan. Av hoppade vi först i spiltan he he!
Jag minns det så starkt som det vore igår. DÅ trodde vi att vi alltid var ensamma med Remia. " Gubben" var aldrig där och det var ju "tack vare oss" som han stall var så fint. Så VAR det inte egentligen, jag minns att jag såg mannen fara omkring runt gården lite i smyg. Jag gissar att han hade lika roligt som vi, fast åt oss he he! Vakande öga höll han nog fast vi inte märkte av det. Vi var heller inte ensamma om REMIA...närå...det var två andra jäntor som gjorde som vi. Men dom avskydde vi förståss! Och dom oss....vi försökte undvika varandra in i det längsta, men ibland blev det mer CATFIGHT än ridning i stallet. Oftast vann dom dumma flickorna he he..dom var nämligen några år äldre :( Då fick M och jag ilsket cykla därifrån...
Det var vid ett sånt tillfälle som vi råkade ut för den märkliga historia som jag nu tänker berätta :)
Som sagt, ilsket svärande över pippinetta idoter till stallflickor, cyklade vi längst den becksvarta vägen. Rutteskogen stod som levande svarta skuggor på bägge sidor om vägen. Inga bilar och jag minns att asfalten blänkte av fukt. Jag tror att det var på vår eller höstkanten man kunde känna en stark doft av multnande löv från skogen. Väldigt starkt...lite väl starkt tyckte M, vars fantasi hade kommit i gungning längs vägen.
STANNA DÅ, ropade hon högt till mig som i ilskan försökte öva mig på att cykla med händerna i kors på styret. Fort gick det också... Jag tvärnitade och väntade in M. Flåsande kom hon tätt intill mig och väste: - Det luktar liiik här? Visst gör det? Jag sniffade i luften. Visst sjutton, det luktade faktiskt lik. Jo vi visste hur det luktade, men det är en annan historia, som jag kan förtälja en annan gång.
Vi stod en stund och funderade på vad vi skulle göra. Det var ju mörkt även om månen och stjärnorna ändå gjorde det rätt så möjligt att se in i skogen. En liten bit framför oss låg en skogsväg in åt vänster. Vi beslöt oss för att lämna cyklarna i diket under lite ris, för man VET ju aldrig :) och ta oss in på den skogsvägen. Jag minns geggan under jumpdojjorna, man halkade omkring i hjulspåren...hmm de färska hjulspåren upptäckte vi efter ett tag.
Mysko, färska hjulspår på den här vägen? Den ledde liksom ingenstans, utan är mer till för eventuell skogsröjning vilket var i faggorna. Det enda som finns inåt vägen är en mycket gammal rutten hölada. Ni vet, det finns ju fullt med såna lämnade kvar i Norrland. Små, med vinklade väggar (innåt) och tak. Man la ju in höet där förr...och även användes de som skydd till boskap och djur. Men den här var ju inte använd alls...annat än som skrotdumpningsområde, vilket vi såg när vi kom dit. Jösses, vad pryttel det fanns därinne. Vår fundering kring hjulspåren, avbyttes snabbt till att agera sakletare. Liklukten hade vi glömt helt)
Och vi hittade grejs. En helt slaktad rostig amazon t ex! Den var ypperligt rolig att rota i, gamla säten där spiraler stack upp ur stora hål. Där fanns burkar, skruvar, gamla *hrmm* herrtidningar*...ja allt möjligt. Ganska länge höllt vi på och rotade runt där.
M ropade till...hon hade hittat ett KRANIUM!! Hälften av ett iallafall, varvid våra CIA-nerver kom igång igen. Liklukten kom tillbaks, och vi började bli lite rädda. TÄNK om det låg ett LIK är någonstans? Någon kanske har blivit MÖRDAD i Rutteskogen? Kraniumet som förmodligen tillhört en räv eller något, blev till den mördades hund i våra ögon och fantasin flödade så vi knappt vågade röra oss tillslut! Det knakade och rasslade när vinden svepte genom allt gammalt skräp...
Men inte får ju två stycken så begåvade SAKLETARE gripas av rädsla och glömma att det KAN finnas BEVIS gömda på brottsplatsen!! Så tappert började vi i mörkret leka Sherlock Holmes och leta efter något som bevisade vår tes :) Fast vi hoppades VERKLIGEN att vi inte skulle hitta det nu NERGRÄVDA liket :)
Jag var modigast, så jag tog mig en liten bit in i skogen och fann en stor sten. Och där bakom stack det fram en bit plast under en lite mindre sten. Ahaaa! Jag ropade på M, som smög sig fort fram till mig. Det där kunde ju inte vara så farligt, för nåt lik kunde knappast rymmas under den lilla stenen, men MORDVAPNET kanske. Darrande lyfte vi bort stenen...
Och DÄR låg en påse, genomskinlig med massor av grejor i. Vi hoppade av spänning, men vi kunde ju inte riktigt se vad det var. Men då kom M på den elimenenta idén att vi skulle ta med oss påsen till cyklarna, som var försedda med lyse!!! Vi kunde ju vända dem upp och ner och på så sett lysa i påsen! JAAAA...smart drag, så vi for ut ur skogen och klafsade tillbaks i hjulspåren, med påsen mellan tumme och pekfinger. Ja, vi visste att det var ju oerhört viktigt det där med FINGERAVTRYCK!
Då! Runt kröken! Två lysande ögon mitt i skogen. EN BIL! En stor jädra raggarbil mitt i skogen! På väg mot OSS... Vad göra nu? Jo vi kastade oss bakåt, sprang som tokingar och gömde oss bakom "amazonliket". Hjärtat bultade så vi hade blodsmak i munnen. Bilen stannade på tomgång bara en liten bit från oss, bakdörren kastades upp och tung musik strömmade ut ur bilen. Jag tyckte den var vit förresten, men minns inte riktigt. Minns bara hur rädda vi var. VAR detta MÖRDAREN? Och VI hade BEVISPÅSEN? Jag började nästan kräkas av spänningen...
En mörk kraftig person stampade med ficklampa genom skogen och bort mot MIN STEN! Det blev tyst en stund, musiken stängdes av och hela världen stod stilla...Så hördes: - JÄVLARRR! Den stora människan kom stampandes i hög fart och ropade att dom måste dra, någon har hittat grejjorna..så snart...snuten...Dörrarna slogs igen och bilen backade med hög fart för att vända. Bara några cm framför "vår" amazon! Puttrade sedan fort iväg genom geggan...
M och jag kunde inte resa oss på en lång stund, benen var som spagetti och M fick svårt att andas. Astma! Men det ordnade sig och vi sprang hela vägen till våra cyklar! TÄNK om Mördarna sett dom? Tänk om dom kom tillbaka?
Vi vågade aldrig prova M:s ide om cykellysena. Vi cyklade som besatta hemåt och den här gången var det minsann inget sjungande och jojkande efter vägen. Faktum är att jag inte kom ihåg att jag forfarandre krampaktigt höll i BEVISPÅSEN! Först när vi "landade" hemma på min gård, så tänkte vi på den och på att vi ännu inte visste vad den innehöll.
Vi gick in till mig och jag har för mig att min mamma var med när vi öppnade påsen. För det var hon som senare sa åt oss att lämna påsen till den dåvarande kvarterspolisen. Innehållet var:
Två sprutor
Ett rött band
2 små burkar med vatten tror jag för det luktade inget
4 påsar med något pulver
Samt en massa bomulltussar
Alltså var det knarkare och inte mördare vi mötte i Rutteskogen. Men eftersom vi hittade den där påsen och tog den, så hade vi nog en attans tur att inte de här hittade oss. Vi lämnade in sakerna till kvarterspolisen och kände oss väldigt duktiga och modiga. Men vad som sen hände det vet jag inte!
Men det här var alltså ett till av äventyren vi hittade på i den Norrländska idyllen :) Vi hade iallafall inte tråkigt kan jag säga he he! Sherlock-Munin och Sherlock- M :)
Jag lär nog återkomma med fler minnen!
Kram
Munin Korpstoryteller
posted by Munin Vargatik at 7:13 ÖS
0 Comments:
Yorum Gönder
<< Home