Sonen W
posted by Munin Vargatik at 10:33 ÖS
0 comments
5/22/2006
5/09/2006
Afrikaminnen del 2
Jag hade skrivit en hel del kring Afrikaminnen del 1, eftersom jag fick såna fina reflektioner av min vän Rob. Jag sparade den som utkast, varvid den bloggen försvann helt och hållet :( Sådant är väldigt retfullt och jag blir störd när det blir så. Därför tog det en stund innan gnistan att skriva blossade upp igen.
Nu ska vi se om jag ens minns Roberts tankar och vad jag svarade med....det gör jag inte rakt av he he. Jo vad HAN sa, minns jag men inte vad jag svarade. Jag bad om reflektioner så därför tar jag de jag fick på allvar. Har begrundat dem, men jag vet inte om det blir bättre för det. Vill gärna ha mer tankar om det finns :)
Robban önskar iallafall lite mer detaljer kring t ex, känslor ( i detta fall omkring barnen och Afrikaresan). Det håller jag med om, men dom här minnena är lite speciella då stora luckor förekommer. Dom luckorna tror jag fylls i ju mer jag berättar, så det kommer nog. Jag kan måla ut mer i andra berättelser, men just resan är oerhört svår. Jag försöker iallafall, så får vi se.
Nu håller jag ju på med min bok, parallellt, det är svårt och tar energi även om det är roligt. Nåja här kommer del 2.
____________________________________________________________________
Vi mellanlandade i Amsterdam och fick vänta ett bra tag där. Det var roligt minns jag, och jag piggnade till rejält. Farsan och jag pratade massor undertiden vi åt glass. Som vanligt rörde vi oss i psykologiska termer bland djupa känslor. Det går därför inte att återblicka och få ner det ordagrant, men jag fick en rejäl chans att beskriva hur jag kände inför barnen.
Jag kände det som om jag svek dem, samtidigt som jag visste att om jag INTE skulle göra denna resa, så skulle jag svika dem ännu mer. Den här resan var inte bara ett besök i min familj utan även en mental resa. En prövning och en relativt stor sådan också. Jag har minst 100 ton skinn på snoken, men inte gällande att ge sig ut i världen på vinst eller förlust ( mest vinst...). Den här resan var viktigt för att kunna gå vidare i livet, öka en mycket usel självkänsla samt våga stå i en separation.
Nu säger jag inte att ALLA människor måste åka till AFrika för att göra en sådan mental resa, det kan man göra på många andra sätt. Men detta var MITT tillfälle och det ska Gudarna veta att det blev en sån resa också. Att "stänga" dörren tillbaks till Sverige, var ett måste för att kunna ta till sig det som senare hände och som jag kände. Men jag kan säga att det fungerade inte helt så som det skulle gjort om jag hade varit mer resvan, jag kom att pendla mellan fullkomlig trygghet på plats och en hemlängtan som kan ta knäcken på en elefant! Mycket skumma känslor. Och som jag sagt, det var heller inte traditionell charterresa precis...inte på långa vägar.
Resan fortsatte, jag sov vidare och snart landade vi på Kilimanjaro Airport. Jag minns den som liten och inredningen påminde om en gammal tågstation från trettiotalet...alla RÖKTE inomhus. Det var mysigt, väldigt mysigt och jag fick nästan en känsla av att vara barn igen. Inte för att jag är född på trettiotalet *fniss*, men ändå! Jag var spänd men upprymd. Vi möttes av min familj, min bonusmor! Den känslan var så speciell att den skulle kunna berättas i evigheter, som mycket annat som skedde. Jag trodde inte att man skulle kunna känna en sån kärlek, från människor som man aldrig sett annat än på bild, samt hört talas om. Men jag hälsades med en sådan värme att det gick definitivt inte att ta miste på att det var familjekärlek rakt av! Språket förstod jag inte ett smack av, förutom några enstaka hälsningsfraser och ord. Det behövdes då rakt inte. Vi förstod varandra direkt Nooreteth och jag ( mitt smeknamn är Noo, på Nooreteth min bonusmor). Det bandet som uppstod då, det finns idag i allra högsta grad och är speciellt. Nästan lite kusligt. Jag känner inte Noo, som min mor egentligen utan mer som en jämbördig syster med ett osynligt starkt band som inte kräver ord emellan. Jag känner direkt om något hänt Noo, fast hela klotet är emellan och hon likadant. När och OM vi talar i telefon så fnittar vi bara, mer behövs inte. Märkligt men jäkligt häftigt!
Jag har känt en liknande känsla vid ett annat tillfälle, då en äldre massajkvinna var på besök i Sverige. Det var första gången jag träffade en massaj. Mama Mukana, heter hon! Jag satte mig brevid henne och kände som ett magnetfält kring damen, av en värme nästan hetta! Jag var då gravid med sonen W och den här kvinnan, la sina händer på min mage och talade om sonen jag skulle få. Hon är jordemor dessutom! Enorm styrka och utstrålning oss emellan, fast den utvecklade sig inte vidare, såsom den gjort mellan mig och Noo.
Mina syskon var med också, även dom hade väntat och uppträde som om vi verkligen är syskon av blodet. Idagens läge är vi det, hur konstigt det än kan låta i andras öron.
Efter att vi bekantat oss lite, så fick vi åka jeep till staden Arusha och hotellet Mpadji. Vi skulle vara ett par dagar inne istaden, för att uträtta en del ärrenden, växla pengar och handla lite nödtorft hem till byn Loiborsoit. Det var kväll. Jag minns inte längre vad klockan var, tiden blev ganska omedelbart ointressant för mig. Lika ointressant som min insektsfobi :) Jag avskyr insekter och trodde att det skulle bli ett humangust problem i Afrika, värre än de större vilda djuren. Men icke, jag kan inte ens komma ihåg att jag brydde mig alls om insekterna, mer än att hålla ett vakande öga så jag inte skulle kliva på något i onödan. Giftspindlar eller orm, tänker jag då på. Fast även det skedde alldeles automatiskt, vilket jag inte trott innan jag reste.
Mörkret var så kompakt att man nästan kunde skära i det, med kniv. Stjärnorna såg ut att vara så nära att man kunde ta dem i sina händer, och många. Så många att det inte gick att se några stjärntecken, som man kan i Sverige. Det var lite tungt att andas, det märktes att jag befann mig på hög höjd och kvällarna i AFrika var kalla fortfarande, i slutet av maj. Förvånadsvärt kallt! Det hade jag inte heller väntat mig.
Jag satt bak i jeepen, mellan Noo och min ena bror Lepae. Sedan satt min syster Ndorrop ( Nina) och min äldste bror Hamisi och det var mycket trångt. En lycka spred sig i hela min kropp för luften i jeepen var kompakt av deras kärlek och värme. Närhelst jag tittade på dem, möttes jag av deras leende och massajer har i regel de vackraste tänder man kan tänka sig. Fick nästan lust att köra Denivit innan jag log tillbaks :) Det var tryggt där i mörkret. Bara en ytterst liten klump i maggropen, innehållande saknad av mina barn. Skulle velat dela detta med dem, men de var ju för små för att klara en sån resa tyvärr. Jag var iallafall uppslukad av känslor minns jag. Min far stack till lite översättning ibland, men mest fick jag vara ifred. Det var bra, för jag insåg direkt att här gällde det att vara tyst, observera, lyssna...för att på det viset snabbast lära mig språk och kroppsspråk. Jag hade också bett om att bli behandlad som vilken familjemedlem som helst. Inga specialvarianter, överdrivna sådana, utan att få klara mig så mycket det bara gick själv på massajerna promisser. Naturligtvis måste ju farsan översätta ändå, en hel del och förklara många saker men ändå...jag ville leva massajernas liv, vara delaktig som den syster, äldsta syster jag faktiskt är.
Vi anlände så småningom, till Mpadji. Där blev vi emottagna med stor glädje, då familjen alltid bor där när de besöker staden. Jag blev kramad och klämd på hit och dit :) Trött var jag nu, för lite jobbigt kändes det att bli så uppmärksammad. Jag hade inte förstått alls HUR efterlängtad jag var. Farsan hade ju berättat och pratat, men jag trodde inte på hälften om jag ska vara ärlig. Inte trodde jag att jag kunde vara älskad, när massajerna aldrig träffat mig. Inte förstod jag att dom redan kände mig så väl i hjärtat. Inte heller begrep jag HUR viktig jag är för dom. Sakta sakta gick ett Liljeholmens upp för mig. Det blev stort, väldigt stort och t om skrämmande för mig!
Jag, Den Vite Medicinmannens Dotter
____________________________________________________________________
Jag måste avbryta här, ety arbetet kallar. Jag vågar inte spara som utkast en gång till he he, så jag får fortsätta en annan gång istället!
God Läsning och Glad Sommar
Veronica, Noorinkan, Jarl
Nu ska vi se om jag ens minns Roberts tankar och vad jag svarade med....det gör jag inte rakt av he he. Jo vad HAN sa, minns jag men inte vad jag svarade. Jag bad om reflektioner så därför tar jag de jag fick på allvar. Har begrundat dem, men jag vet inte om det blir bättre för det. Vill gärna ha mer tankar om det finns :)
Robban önskar iallafall lite mer detaljer kring t ex, känslor ( i detta fall omkring barnen och Afrikaresan). Det håller jag med om, men dom här minnena är lite speciella då stora luckor förekommer. Dom luckorna tror jag fylls i ju mer jag berättar, så det kommer nog. Jag kan måla ut mer i andra berättelser, men just resan är oerhört svår. Jag försöker iallafall, så får vi se.
Nu håller jag ju på med min bok, parallellt, det är svårt och tar energi även om det är roligt. Nåja här kommer del 2.
____________________________________________________________________
Vi mellanlandade i Amsterdam och fick vänta ett bra tag där. Det var roligt minns jag, och jag piggnade till rejält. Farsan och jag pratade massor undertiden vi åt glass. Som vanligt rörde vi oss i psykologiska termer bland djupa känslor. Det går därför inte att återblicka och få ner det ordagrant, men jag fick en rejäl chans att beskriva hur jag kände inför barnen.
Jag kände det som om jag svek dem, samtidigt som jag visste att om jag INTE skulle göra denna resa, så skulle jag svika dem ännu mer. Den här resan var inte bara ett besök i min familj utan även en mental resa. En prövning och en relativt stor sådan också. Jag har minst 100 ton skinn på snoken, men inte gällande att ge sig ut i världen på vinst eller förlust ( mest vinst...). Den här resan var viktigt för att kunna gå vidare i livet, öka en mycket usel självkänsla samt våga stå i en separation.
Nu säger jag inte att ALLA människor måste åka till AFrika för att göra en sådan mental resa, det kan man göra på många andra sätt. Men detta var MITT tillfälle och det ska Gudarna veta att det blev en sån resa också. Att "stänga" dörren tillbaks till Sverige, var ett måste för att kunna ta till sig det som senare hände och som jag kände. Men jag kan säga att det fungerade inte helt så som det skulle gjort om jag hade varit mer resvan, jag kom att pendla mellan fullkomlig trygghet på plats och en hemlängtan som kan ta knäcken på en elefant! Mycket skumma känslor. Och som jag sagt, det var heller inte traditionell charterresa precis...inte på långa vägar.
Resan fortsatte, jag sov vidare och snart landade vi på Kilimanjaro Airport. Jag minns den som liten och inredningen påminde om en gammal tågstation från trettiotalet...alla RÖKTE inomhus. Det var mysigt, väldigt mysigt och jag fick nästan en känsla av att vara barn igen. Inte för att jag är född på trettiotalet *fniss*, men ändå! Jag var spänd men upprymd. Vi möttes av min familj, min bonusmor! Den känslan var så speciell att den skulle kunna berättas i evigheter, som mycket annat som skedde. Jag trodde inte att man skulle kunna känna en sån kärlek, från människor som man aldrig sett annat än på bild, samt hört talas om. Men jag hälsades med en sådan värme att det gick definitivt inte att ta miste på att det var familjekärlek rakt av! Språket förstod jag inte ett smack av, förutom några enstaka hälsningsfraser och ord. Det behövdes då rakt inte. Vi förstod varandra direkt Nooreteth och jag ( mitt smeknamn är Noo, på Nooreteth min bonusmor). Det bandet som uppstod då, det finns idag i allra högsta grad och är speciellt. Nästan lite kusligt. Jag känner inte Noo, som min mor egentligen utan mer som en jämbördig syster med ett osynligt starkt band som inte kräver ord emellan. Jag känner direkt om något hänt Noo, fast hela klotet är emellan och hon likadant. När och OM vi talar i telefon så fnittar vi bara, mer behövs inte. Märkligt men jäkligt häftigt!
Jag har känt en liknande känsla vid ett annat tillfälle, då en äldre massajkvinna var på besök i Sverige. Det var första gången jag träffade en massaj. Mama Mukana, heter hon! Jag satte mig brevid henne och kände som ett magnetfält kring damen, av en värme nästan hetta! Jag var då gravid med sonen W och den här kvinnan, la sina händer på min mage och talade om sonen jag skulle få. Hon är jordemor dessutom! Enorm styrka och utstrålning oss emellan, fast den utvecklade sig inte vidare, såsom den gjort mellan mig och Noo.
Mina syskon var med också, även dom hade väntat och uppträde som om vi verkligen är syskon av blodet. Idagens läge är vi det, hur konstigt det än kan låta i andras öron.
Efter att vi bekantat oss lite, så fick vi åka jeep till staden Arusha och hotellet Mpadji. Vi skulle vara ett par dagar inne istaden, för att uträtta en del ärrenden, växla pengar och handla lite nödtorft hem till byn Loiborsoit. Det var kväll. Jag minns inte längre vad klockan var, tiden blev ganska omedelbart ointressant för mig. Lika ointressant som min insektsfobi :) Jag avskyr insekter och trodde att det skulle bli ett humangust problem i Afrika, värre än de större vilda djuren. Men icke, jag kan inte ens komma ihåg att jag brydde mig alls om insekterna, mer än att hålla ett vakande öga så jag inte skulle kliva på något i onödan. Giftspindlar eller orm, tänker jag då på. Fast även det skedde alldeles automatiskt, vilket jag inte trott innan jag reste.
Mörkret var så kompakt att man nästan kunde skära i det, med kniv. Stjärnorna såg ut att vara så nära att man kunde ta dem i sina händer, och många. Så många att det inte gick att se några stjärntecken, som man kan i Sverige. Det var lite tungt att andas, det märktes att jag befann mig på hög höjd och kvällarna i AFrika var kalla fortfarande, i slutet av maj. Förvånadsvärt kallt! Det hade jag inte heller väntat mig.
Jag satt bak i jeepen, mellan Noo och min ena bror Lepae. Sedan satt min syster Ndorrop ( Nina) och min äldste bror Hamisi och det var mycket trångt. En lycka spred sig i hela min kropp för luften i jeepen var kompakt av deras kärlek och värme. Närhelst jag tittade på dem, möttes jag av deras leende och massajer har i regel de vackraste tänder man kan tänka sig. Fick nästan lust att köra Denivit innan jag log tillbaks :) Det var tryggt där i mörkret. Bara en ytterst liten klump i maggropen, innehållande saknad av mina barn. Skulle velat dela detta med dem, men de var ju för små för att klara en sån resa tyvärr. Jag var iallafall uppslukad av känslor minns jag. Min far stack till lite översättning ibland, men mest fick jag vara ifred. Det var bra, för jag insåg direkt att här gällde det att vara tyst, observera, lyssna...för att på det viset snabbast lära mig språk och kroppsspråk. Jag hade också bett om att bli behandlad som vilken familjemedlem som helst. Inga specialvarianter, överdrivna sådana, utan att få klara mig så mycket det bara gick själv på massajerna promisser. Naturligtvis måste ju farsan översätta ändå, en hel del och förklara många saker men ändå...jag ville leva massajernas liv, vara delaktig som den syster, äldsta syster jag faktiskt är.
Vi anlände så småningom, till Mpadji. Där blev vi emottagna med stor glädje, då familjen alltid bor där när de besöker staden. Jag blev kramad och klämd på hit och dit :) Trött var jag nu, för lite jobbigt kändes det att bli så uppmärksammad. Jag hade inte förstått alls HUR efterlängtad jag var. Farsan hade ju berättat och pratat, men jag trodde inte på hälften om jag ska vara ärlig. Inte trodde jag att jag kunde vara älskad, när massajerna aldrig träffat mig. Inte förstod jag att dom redan kände mig så väl i hjärtat. Inte heller begrep jag HUR viktig jag är för dom. Sakta sakta gick ett Liljeholmens upp för mig. Det blev stort, väldigt stort och t om skrämmande för mig!
Jag, Den Vite Medicinmannens Dotter
____________________________________________________________________
Jag måste avbryta här, ety arbetet kallar. Jag vågar inte spara som utkast en gång till he he, så jag får fortsätta en annan gång istället!
God Läsning och Glad Sommar
Veronica, Noorinkan, Jarl
posted by Munin Vargatik at 12:35 ÖS
1 comments
5/05/2006
Vargatik
I utkanterna går hon rastlöst, men med alla sinnen på spänn Hon vet, hon vet alltför väl vad hon måste göra. Hungern och glöden river djupa revor i hennes inre. Ögonen är fokuserade, iskalla mot brynet därborta. Brynet som hon vet är den gräns hon måste beträda för att överleva. Hon vet inte längre hur många dagar, veckor kanske månader, jo det måste vara månader för naturens skiftningar har hunnit en bra bit in på senhösten. Det kan hon känna på den nu allt svagare doften av dem. Vandringen har varit lång och stressande för henne. 5:e kullen har sugit ur den sista droppen, innan flocken stötte bort henne. Hon passar inte längre. En yngre hona trädde fram och hon, den gamla, hade knappt ens ork att försvara sig alls. Än mindre sin flock. Hennes dotter får själv driva flocken. Den Gamla går sina egna vägar, finner nytt liv eller dör. Hon har vilat en stund. Men inte tillräckligt länge egentligen för hungern driver henne mot det där brynet. Det finns ingen annan väg att gå längre. Hon är trött och hon börjar bli gammal, men ännu är livet inte slut. Hon vet och hon ska över mot skogen om inte vintern ska sluka henne med hull och hår. Hon har hört dem om natten när månen stod ny. Hört deras längtan eka genom tät skog och rulla över bergskammarna i väster. Den andra flocken. Hon har hört honom, ledaren skalla kalla tråna. Men hon har inte hört svar av styrka, inte den styrka hon vet att hon själv innehar. Styrkan som ligger och ruvar bakom de grundläggande svidande behoven. Kanske hon svarar. När hon kommit över gränsen. När hon överlevt konkurrensen. När hon ätit sig mätt. När hon sovit ut i skyddande lä. Kanske hon svarar. Munin2006 |
posted by Munin Vargatik at 10:21 ÖS
1 comments
4/28/2006
4/27/2006
Afrikaminnen del 1
Nu kommer alla känslorna på en och samma gång...som Per Gessle sjunger! Det är nu snart 10 år sedan jag besökte min familj i Afrika, Tanzania. Min stora, nu ännu större, kära familj!
Jag gjorde en gång på världen, ett försök att i dagboksvariant skriva ned berättelsen men som med många andra händelser så fungerar det inte så för mig. Historien ligger så långt borta och jag fick aldrig tillfälle att ventilera min resa tillräckligt skarpt, för att minnas den rakt upp och ned.
Ibland kan jag bli lite sur på mänskligheten, att människan har så svårt att ta in ett djupare engagemang. Vi frågar varandra hur vi mår, och hur vi haft det men orkar sällan höra någon längre utläggning och definitivt inte djupare. Vi vill ha korta svar och helst så gripande och intressanta direkt annars falnar vårt intresse raskt. Med gripande och intressant menar jag då antingen ett chockbesked eller så bara lättsamt surr om ingenting.
Min resa till Afrika var inte en sån resa. Det var ingen solsemester på Zanzibar eller en månads campande och jagande efter vilda djur. Jag satt inte vid en pool och drack paraplybeklädda groggar och gjorde bort mig på stadens disco. Inte heller träffade jag mitt livs romantiska elefantjägare. Vilket inte är fel och mycket roligt att lyssna till.
Min resa var djupare. Jag reste 2000 år tillbaks i tiden, för att leva i fjorton dagar med massajerna, min familj sedan nu 17 år tillbaks. Det var en stark upplevelse för min själ, där den mesta spänningen utspelade sig. Det var en resa rakt in i en familjs, i en kulturs hjärta som inte riktigt går att snabbt och konsist beskriva. Det tar sin tid att tala om och kanske måste man engagera sig och försöka sätta sig in i mig som person, för att ha någon behållning av historien. D v s det handlar om MIG.
Jag kände nu att jag faktiskt kan göra lika dant med resan, som jag nu gjort en tid med mina barndomsminnen. Skriva dom här i dom korta minnesfragment som kommer och därtill blanda dom med de känslor som strömmar. HÄR på baksidan av min normala blogg :) Alltså den mer känsliga delen av Munin, dit få ändå tycks hitta. Fördelen är att folk KAN välja! VILL vi höra om Munin? ÄR vi intresserade? Ja! Då klickar vi vidare in i minnesbanken he he! NEJ, det räcker med hennes dagbok tack ska ni ha he he!
Man får väldigt gärna kommentera, jag blir glad om jag får feedback på mitt sätt att skriva. Ska jag ändra på något? Är jag superduktig? Jag skriver ju som en träning, det är därför jag skriver ganska mycket och länge periodvis. Jag ska göra något av det. NEJ, skrivarkurser har jag varit inne på tidigare, men jag är tveksam. Jag kan ju skriva och egentligen är det mer värt med vänner och bekanta, eller andra bloggares syn på mina texter. Så sitt inte och ruva, om ni upptäcker något negativt...eller positivt. Släng ner någon rad! OM ni vill förståss!
Mitt allra första egna minne av Tanzaniaresan, var egentligen på planet. Jag hade varit supernervös innan. Jag undrar om någon egentligen kan förstå känslan jag hade. Jag hade inte varit utomlands sedan jag var fjorton år och jag hade aldrig någonsin åkt någonstans utan mina föräldrar. Nu åkte jag ju med pappa, men iallafall. I vuxen ålder hade jag inte varit någonstans, jo till London men det är ju inte lika...exotiskt på något vis.
Det hade tagit flera år innan det blev "dags" för mig att åka och besöka familjen. Innan var jag inte mogen för den omställningen alls och inte mina barn heller. Först alltså på planet gick det upp en lampa! Jag lämnade mina barn! Tänk om jag inte kommer hem igen, vilket risken faktiskt är relativt stor när man åker till tredje världen så att säga. Tänk om något händer dom? Mycket obehagligt och framför allt outhärdligt! Tillslut var jag tvungen att tvinga psyket att bestämma sig för vad det ville. Jag fick med all kraft tömma alla jag haft i Sverige i en stor säck och lämna den kvar i Sverige. En ansträngning så stor att jag snart befann mig i ett sorts vakum, som gjorde mig till världens sämsta reskamrat :)
Min stackars far, som klagat på sitt förra ressällskap, hade varit så glad över att resa med mig. Vi som pratar så mycket och brukar ha så trevligt. Det förra sällskapet sov ju bara, hela tiden i 11 timmar. Och VAD tror ni JAG gjorde då? JO, jag sov hela tiden hehe! Jag vaknade till sömndrucket när pappa skulle peka ut Egypten, som man såg ganska klart...och något annat jag inte minns längre! Jag sov som en gris och i ärlighetens namn kunde jag inte tänka vare sig på Sverige eller Afrika. Det gick inte! Mitt psyke bytte värld helt enkelt och det tog ca 11 timmar...nja det skulle ta några dagar egentligen men jag kommer till det senare.
Jag trodde först att det skulle vara som att åka till Teneriffa. Att sitta på planet, njuta av semester, dricka lite drinkar och tala om allt vi skulle göra. Men skillnaden på att åka på charterresa och äventyrsresa var för stor. Jag kunde inte för mitt liv ana att dessa känslor kring barn och kring mitt liv skulle kunna krama mitt hjärta som det gjorde. På Teneriffa VET man ju ungefär vad som ska ske...det vet man inte mitt ute på Serengetistäppen, tro mig! Vad som hände i planet var att jag tillät mig att tappa kontrollen, jag hade och har ibland ett stort kontrollbehov och det var väldigt nyttigt att FÅ släppa och våga prova något annat. Men det var svårt och följde mig större delen av den här egentligen mycket egendomliga resan. Resan som egentligen aldrig tog slut...
Mer minnen en annan gång
Kram Munin
Jag gjorde en gång på världen, ett försök att i dagboksvariant skriva ned berättelsen men som med många andra händelser så fungerar det inte så för mig. Historien ligger så långt borta och jag fick aldrig tillfälle att ventilera min resa tillräckligt skarpt, för att minnas den rakt upp och ned.
Ibland kan jag bli lite sur på mänskligheten, att människan har så svårt att ta in ett djupare engagemang. Vi frågar varandra hur vi mår, och hur vi haft det men orkar sällan höra någon längre utläggning och definitivt inte djupare. Vi vill ha korta svar och helst så gripande och intressanta direkt annars falnar vårt intresse raskt. Med gripande och intressant menar jag då antingen ett chockbesked eller så bara lättsamt surr om ingenting.
Min resa till Afrika var inte en sån resa. Det var ingen solsemester på Zanzibar eller en månads campande och jagande efter vilda djur. Jag satt inte vid en pool och drack paraplybeklädda groggar och gjorde bort mig på stadens disco. Inte heller träffade jag mitt livs romantiska elefantjägare. Vilket inte är fel och mycket roligt att lyssna till.
Min resa var djupare. Jag reste 2000 år tillbaks i tiden, för att leva i fjorton dagar med massajerna, min familj sedan nu 17 år tillbaks. Det var en stark upplevelse för min själ, där den mesta spänningen utspelade sig. Det var en resa rakt in i en familjs, i en kulturs hjärta som inte riktigt går att snabbt och konsist beskriva. Det tar sin tid att tala om och kanske måste man engagera sig och försöka sätta sig in i mig som person, för att ha någon behållning av historien. D v s det handlar om MIG.
Jag kände nu att jag faktiskt kan göra lika dant med resan, som jag nu gjort en tid med mina barndomsminnen. Skriva dom här i dom korta minnesfragment som kommer och därtill blanda dom med de känslor som strömmar. HÄR på baksidan av min normala blogg :) Alltså den mer känsliga delen av Munin, dit få ändå tycks hitta. Fördelen är att folk KAN välja! VILL vi höra om Munin? ÄR vi intresserade? Ja! Då klickar vi vidare in i minnesbanken he he! NEJ, det räcker med hennes dagbok tack ska ni ha he he!
Man får väldigt gärna kommentera, jag blir glad om jag får feedback på mitt sätt att skriva. Ska jag ändra på något? Är jag superduktig? Jag skriver ju som en träning, det är därför jag skriver ganska mycket och länge periodvis. Jag ska göra något av det. NEJ, skrivarkurser har jag varit inne på tidigare, men jag är tveksam. Jag kan ju skriva och egentligen är det mer värt med vänner och bekanta, eller andra bloggares syn på mina texter. Så sitt inte och ruva, om ni upptäcker något negativt...eller positivt. Släng ner någon rad! OM ni vill förståss!
Mitt allra första egna minne av Tanzaniaresan, var egentligen på planet. Jag hade varit supernervös innan. Jag undrar om någon egentligen kan förstå känslan jag hade. Jag hade inte varit utomlands sedan jag var fjorton år och jag hade aldrig någonsin åkt någonstans utan mina föräldrar. Nu åkte jag ju med pappa, men iallafall. I vuxen ålder hade jag inte varit någonstans, jo till London men det är ju inte lika...exotiskt på något vis.
Det hade tagit flera år innan det blev "dags" för mig att åka och besöka familjen. Innan var jag inte mogen för den omställningen alls och inte mina barn heller. Först alltså på planet gick det upp en lampa! Jag lämnade mina barn! Tänk om jag inte kommer hem igen, vilket risken faktiskt är relativt stor när man åker till tredje världen så att säga. Tänk om något händer dom? Mycket obehagligt och framför allt outhärdligt! Tillslut var jag tvungen att tvinga psyket att bestämma sig för vad det ville. Jag fick med all kraft tömma alla jag haft i Sverige i en stor säck och lämna den kvar i Sverige. En ansträngning så stor att jag snart befann mig i ett sorts vakum, som gjorde mig till världens sämsta reskamrat :)
Min stackars far, som klagat på sitt förra ressällskap, hade varit så glad över att resa med mig. Vi som pratar så mycket och brukar ha så trevligt. Det förra sällskapet sov ju bara, hela tiden i 11 timmar. Och VAD tror ni JAG gjorde då? JO, jag sov hela tiden hehe! Jag vaknade till sömndrucket när pappa skulle peka ut Egypten, som man såg ganska klart...och något annat jag inte minns längre! Jag sov som en gris och i ärlighetens namn kunde jag inte tänka vare sig på Sverige eller Afrika. Det gick inte! Mitt psyke bytte värld helt enkelt och det tog ca 11 timmar...nja det skulle ta några dagar egentligen men jag kommer till det senare.
Jag trodde först att det skulle vara som att åka till Teneriffa. Att sitta på planet, njuta av semester, dricka lite drinkar och tala om allt vi skulle göra. Men skillnaden på att åka på charterresa och äventyrsresa var för stor. Jag kunde inte för mitt liv ana att dessa känslor kring barn och kring mitt liv skulle kunna krama mitt hjärta som det gjorde. På Teneriffa VET man ju ungefär vad som ska ske...det vet man inte mitt ute på Serengetistäppen, tro mig! Vad som hände i planet var att jag tillät mig att tappa kontrollen, jag hade och har ibland ett stort kontrollbehov och det var väldigt nyttigt att FÅ släppa och våga prova något annat. Men det var svårt och följde mig större delen av den här egentligen mycket egendomliga resan. Resan som egentligen aldrig tog slut...
Mer minnen en annan gång
Kram Munin
posted by Munin Vargatik at 9:00 ÖÖ
0 comments
4/26/2006
Villa Togo del 2
Det hände en hel del kring Villa Togo!
När Jögge och jag hållt på kring detta hus ganska länge, så hittade vi tillslut
ett litet skrymsle i ett rum, allra högst upp i huset. Det måste ha varit ett litet förrådsutrymme eller typ garderob. Lite konstigt ställe faktiskt, nu när jag tänker tillbaka.
Först kom man uppför en trappa, tre våningar upp. Där svängde man till höger och en relativt lång korridor uppebarade sig. Två rum, tomma på vardera sida om korridoren, men vi fortsätter en bit framåt. På vänster sida efter första rummet, så skulle det rum där pojken hade blivit inmurad funnits. Men där fanns ingenting, bara en murad vägg *harkel*...men en ca meter upp på väggen fanns ett ganska djupt språng ut som avslutades i ett halvmåneformat fönster. Man kunde krypa upp där och titta ut på Deoglorias vackra siluett och klockan som lös när det var mörkt. Det KUNDE vart ett rum där under faktiskt, men vi lät det vara. Vi var mycket noga med att inte förstöra något, dels var vi ofta ganska rädda när vi skulle passera den där korridoren och sen så tyckte vi om huset och ville vara rädda om det. Och det hade ju faktiskt inte varit lika spännande om någon form av sanning skulle uppenbarat sig, eller hur?
När vi passerat det där, hade vi det allra värsta kvar...hålet i taket!!! Mmm.. i slutet på korridoren fanns ett stort svart hål i taket, däruppe fanns en vind. Och fast vi var där så ofta och länge så vågade vi faktiskt aldrig någonsin gå upp där. Det var väldigt obehagligt och blåste snålt ur hålet. Varje gång vi lyckade samla mod till att snabbt rusa under, kändes det som att något skulle ramla ner på oss eller grabba tag i vårt hår...*isch* jag kan känna känslan ännu!
När det var klart så kom vi ut till "vårt rum"! Det som lockade oss mest, vårt hemliga hemliga ställe! Först ett stort rum, väggarna var gulmålade kommer jag ihåg. Det fanns ett bord och 4 plaststolar där. Ett fönster som också vätte ut mot vår fina kyrka, vitrappad och ståtlig! Man kunde även precis se trappen på "häbbret" som låg utanför kyrkomuren. Det var viktigt, för där höllt "Gårdsgänget" till om somrarna, smygrökte och drack folköl...hmm där jag själv hamnade några år senare. Bland de TUFFA...hehe :) Fast med en skräckblandad tuffhet ska jag säga, jag var ju ett s.k mobbingoffer. Hur som helst, än så länge var det viktigast att hålla kollen på att "Gårdsgänget" inte befann sig där samtidigt som vi smet in i Togo...för att inte vårat eget gömställe skulle bli avslöjat! :)
I det här rummet, längs ena väggen fanns en pytteliten dörr. Ena sidan var sned, då det innanför fanns ett lika pyttelitet rum med snedtak. DÄR var gömstället!! Därinne fanns först ett litet rum, man kunde bara sitta hukad, så litet var det...med snedtaket. På ena väggen fanns faktiskt en bokhylla..hmm?? Utan böcker förståss. En bit in svängde rummet till vänster, och där var precis utrymme för en madrass ungefär. Men därinne var vi inte utan vi inredde "vårt" lilla rum inte den där hyllan. Renskinnsfällar och moppefällen på hela golvet och ljus på hyllan. Lite Kalle-tidningar och några Min Häst skvallrade om våra förehavande. Jorå, lite lätt småpussande ibland, men inte ofta då vi jämt återkom till vår goda vänskap istället. Sånt var ju så "pinsamt" :) Mest höll vi om varandra då vi blev "superskraja", en god anledning liksom :)
Men det var mysigt i vårt rum, även om det var lite läbbans utanför! Vi var där ofta ofta. Då var det bara Jögge och jag, för det blev liksom vårt plejs..BARA. Men det tog ett abrubt slut! Egentligen vet jag inte om det var själva händelsen som gjorde att det "tog slut" eller om det var att vi i samma vepa bara växte ifrån varandra...men slut tog det med förskräckelse.
Vi hade som vanligt, en lördag, stuckit till Togo tidigt på dagen. Dels för att göra vår spännande utforskning i huset och kring gården men också för att ha "picnic" i mysrummet! Vi hade varit hos Jögges farmor och införskaffat smörgåsar, hastbullar och varm choklad. Vi hade så roligt och berättade en massa kul saker för varandra. Just den här dagen hade ingen av oss någon tanke på "spökerier" när vi var i mysrummet, utan vi hade bara kul helt enkelt. Men så rätt var det var...
Steg hördes i det krossade glaset på nedre botten! Någon liksom släpade sig haltande genom glaset. Man kunde nästan se hur glasbitarna liksom trängde in i skosulorna, så tunga steg var det. Vi frös till is i vårt gömme! Stegen fortsatte uppför trappan och det knarrade och knakade något alldeles förskräckligt. Jag minns inte vad jag tänkte att det kunde vara, bara något väldigt stort..för så där knakade det inte av våra fötter. Paniken kröp och jag kände att svetten bröt fram under tjocktröjan. Började gråta. Jögge höllt för min mun, men jag kände att han också var aprädd..för han var alldeles kallsvettig om handen och det smakade salt.
Stegen fortsatte tungt och sakta uppför. När det var ett par steg kvar till "vår" våning, stannade dom. Och dom hördes ALDRIG mer.. Ingen gick ner igen och ingen rörde sig alls??? Alltså vi var så rädda och kyrkklockan slog timme efter timme medan mörkret föll utanför. Vi vågade inte gå ut ur mysrummet, inte ens glänta på dörren. Och jag grät som en besatt, tänkte att jag kommer aldrig mer hem!
När det gått 6 timmar av total tystnad, bara de vanliga småljuden från en "levande" träkåk...så var vi ju tvugna att gå ut därifrån. Det var nog det jäkligaste jag varit med om i skräckväg faktiskt och det slutade med att vi handlöst rusade nerför alla trappor och skrek som galningar. Sen var det som sagt slut med Villa Togo! Vi gick aldrig mer i närheten av huset och vi slutade att umgås efter ett tag också.
Villa Togo revs någongång på 80-talet vill jag minnas. Jag hörde aldrig något mer om huset och Jögges farmor dog. Nu när jag tänker tillbaks, så ska jag faktiskt se om jag kan Googla fram något. Kanske det finns nåt någonstans... Huset var känt iallafall!
Ajöken, igen!
När Jögge och jag hållt på kring detta hus ganska länge, så hittade vi tillslut
ett litet skrymsle i ett rum, allra högst upp i huset. Det måste ha varit ett litet förrådsutrymme eller typ garderob. Lite konstigt ställe faktiskt, nu när jag tänker tillbaka.
Först kom man uppför en trappa, tre våningar upp. Där svängde man till höger och en relativt lång korridor uppebarade sig. Två rum, tomma på vardera sida om korridoren, men vi fortsätter en bit framåt. På vänster sida efter första rummet, så skulle det rum där pojken hade blivit inmurad funnits. Men där fanns ingenting, bara en murad vägg *harkel*...men en ca meter upp på väggen fanns ett ganska djupt språng ut som avslutades i ett halvmåneformat fönster. Man kunde krypa upp där och titta ut på Deoglorias vackra siluett och klockan som lös när det var mörkt. Det KUNDE vart ett rum där under faktiskt, men vi lät det vara. Vi var mycket noga med att inte förstöra något, dels var vi ofta ganska rädda när vi skulle passera den där korridoren och sen så tyckte vi om huset och ville vara rädda om det. Och det hade ju faktiskt inte varit lika spännande om någon form av sanning skulle uppenbarat sig, eller hur?
När vi passerat det där, hade vi det allra värsta kvar...hålet i taket!!! Mmm.. i slutet på korridoren fanns ett stort svart hål i taket, däruppe fanns en vind. Och fast vi var där så ofta och länge så vågade vi faktiskt aldrig någonsin gå upp där. Det var väldigt obehagligt och blåste snålt ur hålet. Varje gång vi lyckade samla mod till att snabbt rusa under, kändes det som att något skulle ramla ner på oss eller grabba tag i vårt hår...*isch* jag kan känna känslan ännu!
När det var klart så kom vi ut till "vårt rum"! Det som lockade oss mest, vårt hemliga hemliga ställe! Först ett stort rum, väggarna var gulmålade kommer jag ihåg. Det fanns ett bord och 4 plaststolar där. Ett fönster som också vätte ut mot vår fina kyrka, vitrappad och ståtlig! Man kunde även precis se trappen på "häbbret" som låg utanför kyrkomuren. Det var viktigt, för där höllt "Gårdsgänget" till om somrarna, smygrökte och drack folköl...hmm där jag själv hamnade några år senare. Bland de TUFFA...hehe :) Fast med en skräckblandad tuffhet ska jag säga, jag var ju ett s.k mobbingoffer. Hur som helst, än så länge var det viktigast att hålla kollen på att "Gårdsgänget" inte befann sig där samtidigt som vi smet in i Togo...för att inte vårat eget gömställe skulle bli avslöjat! :)
I det här rummet, längs ena väggen fanns en pytteliten dörr. Ena sidan var sned, då det innanför fanns ett lika pyttelitet rum med snedtak. DÄR var gömstället!! Därinne fanns först ett litet rum, man kunde bara sitta hukad, så litet var det...med snedtaket. På ena väggen fanns faktiskt en bokhylla..hmm?? Utan böcker förståss. En bit in svängde rummet till vänster, och där var precis utrymme för en madrass ungefär. Men därinne var vi inte utan vi inredde "vårt" lilla rum inte den där hyllan. Renskinnsfällar och moppefällen på hela golvet och ljus på hyllan. Lite Kalle-tidningar och några Min Häst skvallrade om våra förehavande. Jorå, lite lätt småpussande ibland, men inte ofta då vi jämt återkom till vår goda vänskap istället. Sånt var ju så "pinsamt" :) Mest höll vi om varandra då vi blev "superskraja", en god anledning liksom :)
Men det var mysigt i vårt rum, även om det var lite läbbans utanför! Vi var där ofta ofta. Då var det bara Jögge och jag, för det blev liksom vårt plejs..BARA. Men det tog ett abrubt slut! Egentligen vet jag inte om det var själva händelsen som gjorde att det "tog slut" eller om det var att vi i samma vepa bara växte ifrån varandra...men slut tog det med förskräckelse.
Vi hade som vanligt, en lördag, stuckit till Togo tidigt på dagen. Dels för att göra vår spännande utforskning i huset och kring gården men också för att ha "picnic" i mysrummet! Vi hade varit hos Jögges farmor och införskaffat smörgåsar, hastbullar och varm choklad. Vi hade så roligt och berättade en massa kul saker för varandra. Just den här dagen hade ingen av oss någon tanke på "spökerier" när vi var i mysrummet, utan vi hade bara kul helt enkelt. Men så rätt var det var...
Steg hördes i det krossade glaset på nedre botten! Någon liksom släpade sig haltande genom glaset. Man kunde nästan se hur glasbitarna liksom trängde in i skosulorna, så tunga steg var det. Vi frös till is i vårt gömme! Stegen fortsatte uppför trappan och det knarrade och knakade något alldeles förskräckligt. Jag minns inte vad jag tänkte att det kunde vara, bara något väldigt stort..för så där knakade det inte av våra fötter. Paniken kröp och jag kände att svetten bröt fram under tjocktröjan. Började gråta. Jögge höllt för min mun, men jag kände att han också var aprädd..för han var alldeles kallsvettig om handen och det smakade salt.
Stegen fortsatte tungt och sakta uppför. När det var ett par steg kvar till "vår" våning, stannade dom. Och dom hördes ALDRIG mer.. Ingen gick ner igen och ingen rörde sig alls??? Alltså vi var så rädda och kyrkklockan slog timme efter timme medan mörkret föll utanför. Vi vågade inte gå ut ur mysrummet, inte ens glänta på dörren. Och jag grät som en besatt, tänkte att jag kommer aldrig mer hem!
När det gått 6 timmar av total tystnad, bara de vanliga småljuden från en "levande" träkåk...så var vi ju tvugna att gå ut därifrån. Det var nog det jäkligaste jag varit med om i skräckväg faktiskt och det slutade med att vi handlöst rusade nerför alla trappor och skrek som galningar. Sen var det som sagt slut med Villa Togo! Vi gick aldrig mer i närheten av huset och vi slutade att umgås efter ett tag också.
Villa Togo revs någongång på 80-talet vill jag minnas. Jag hörde aldrig något mer om huset och Jögges farmor dog. Nu när jag tänker tillbaks, så ska jag faktiskt se om jag kan Googla fram något. Kanske det finns nåt någonstans... Huset var känt iallafall!
Ajöken, igen!
posted by Munin Vargatik at 1:51 ÖS
0 comments
Villa Togo
Villa Togo!
En mycket speciell plats i min ungdom, en av många i och för sig...men ändå. Den platsen, eller det huset finns inte längre, så det är rätt så kul att skriva om det. Villa Togo var ett stort vitt hus, som stod mitt bland kyrkstugorna i Gamla Gammelstad. Det var mest jag och Jögge som ägnade oss åt det huset, men även M och jag.
Det låg så man såg Deoglorias (kyrkan) klocka från övervåningen. Det var tre våningar högt och hade bla varit restaurang. Därför fanns det jättestora fönster, då trasiga, på nedre botten. I källaren fanns en jätteäcklig gammal kycklinghackarmaskin, fortfarande bloooodig...*hrmm* förmodligen rost men vi ska ju inte ta udden av våra barndomsminnen eller hur?
Allting började med Jögges farmor, som bodde i en av kyrkstugorna där uppe i Gammel. Hon var jättemysig, men som många äldre då...skrockfull och älskade att berätta gamla ruggiga myter och historier för oss barn. Som gladeligen frossade i både hennes berättartalang och hennes minst lika goda hastbullar, som aldrig fattade på fatet. Kokkaffe var ett måste, vare sig man gillade det eller ej :)
Jögge och jag var jättegoda vänner, men vi var lite lite småkära ibland också. Den här tiden var vi 11 och 13 år gamla. Jögge var två år äldre än mig och buskörde en gammal trampmoppe, han hade ett orange långhårigt skinn på moppen, som luktade bensin d v s urgott i min näsa :) Jag skaffade ett sånt själv senare :)
Jögges farmor åt sin bröllopsmiddag på Villa Togo på den tiden det begav sig. Hon berättade en historia om att någon murat in sin mongoloida och handikappade son, någonstans på den övre våningen. Men ingen hade hittat det...förståss :) Vi blev förståss väldigt intresserade och ägnade ganska många dagar och kvällar åt att utforska väggarna i Villa Togo. Faktum är att det fanns ett ställe som KUNDE vara möjligt, men ingen lyssnade ju på det inte.
M och jag brukade palla äpplen och vi hade hittat ett superbt äppelträd inne på Villa Togos gård. Men det var lite läbbigt där, för den allra sista ägaren till huset hade varit begravningsentreprenör och det sas att de två uthusen som stod på gården, var fulla med LIKKISTOR! Vi försökte luska efter dom där kistorna, och ett av uthusen var låst! Det gick absolut inte att komma in någonstans, MEN det fanns en glipa uppe vid taket...uthusen satt alltså ihop med varandra. Man kunde klättra på diverse gamla traktorer och annat i det ena uthuset och NÄSTAN nå upp så man kunde kika över kanten in i det låsta utrymmet. Och M som var mycket längre än jag TYCKTE sig se skuggor av likkistor där inne, men det var alltid ett så märkligt sken därinnifrån så vi sprang rädda därifrån. he he...ja jag skrattar så gott åt våra deckaräventyr. Vi var nästan som halva gänget i Scooby Doo...Shaggy och Scooby dårå he he!
Nåja, en dag vid det där äppelträdet så hände en skum grej...den var verkligen skum! Jag minns den så himla tydligt, som om det vore igår. M hängde som en metmask längst upp i trädet och kastade ner sura äppelkart till mig...eller snarare PÅ mig. Det var jättespännande, för även om Villa Togo stod tomt så fanns en hel del ANDRA surkart he he...som inte tyckte om oss snokande snorungar! Särskilt inte eftersom vi mellanvarven ägnade oss åt att spela HATSCHFIOL, när vi inte pallade äpplen...jorå tjejer KAN!! Inte nog med det så låg ungdomsgården "Gården" inte långt därifrån, vilket jag förmodligen kommer att dra ett och annat mer eller mindre trevligt minne om så småningom.
Alltså var det med viss spänning och ögonkastande över axeln som pallningen skedde...och fniss förståss. Nåja, rätt var det var så hördes en svag knackning på en av fönsterutorna på andra våningen, på Villa Togo. Vi stelnade till och tittade ditåt. En mycket gammal människa stod i fönstret. Jag vet inte om det var en man eller kvinna, men håret var ljust grått och långt...luggen låg liksom åt ena sidan, det verkade inte finnas hår på den andra. Jag minns det så himla klart alltså. Han/ hon var väldigt smal och rynkig i ansiktet..och jag kunde bara se den seniga halsen, ansiktet och så en benig hand med väldigt långa fingrar. Människan knackade igen och så angeläget bister ut, pekade nedåt backen intensivt. Vi tittade och där...där låg en omkullvält gammal handikappmoped! Ni vet, en grå med hög visir och tre hjul. Jag tänkte att det var väldigt konstigt att vi aldrig sett den där förrut och huset skulle ju vara TOMT! Ja, det VAR tomt det visste vi ju och det fanns inget kvar i det heller..några trasiga bord och stolar bara. Och hängande tapeter o s v.
M svingade sig snabbt ner från grenarna och vi hjälptes åt att ställa moppen upp igen, för det såg ut som att det var det människan ville. Vi backade bakåt för att visa att vi gjort det. Det var ingen där..i fönstret längre. Vi smög då upp för trappen till ytterdörren, som också hängde lite på glänt. Smög oss in och ropade...inget svar...inga ljud...ingenting! Den eftermiddagen letade vi igenom Villa Togo millimeter efter millimeter, men ingen tant eller farbror. Dagen efter fanns där ingen moped heller, och inte ett spår efter den. Vi pratade med Jögges farmor och hon sa att det var begravningsentreprenörens hustru, som varit död sedan början på 70-talet...ca 9 år alltså. Hon såg ut så och var handikappad. Ja vad skulle man tro? Var det någon gammal människa som typ vaktade huset och gömde sig någonstans? Eller såg vi så tokigt? Var mopeden någon annans? Nåja, det avfärdades som ett roligt och spännande minne.
Jag har varit med om rätt så många sådana. Ouppklarade och uppklarade konstigheter. Det gör mig ingenting alls, bara en krydda i mitt liv. Om folk tror mig eller ej har heller ingen större betydelse. Berättandet och minnena är roliga i sig. Jag VET att den del människor upplever mer saker än andra och det är helt naturligt. Sen kan man ju fundera på VARFÖR sånt händer och hur det kan komma sig?
Jag undrar ibland över s.k andar och spöken. Jag har varit med om flera händelser då det liksom inte finns några andra förklaringar än att en ande uppenbarat sig. Jag har t om sett det tydligt vid få men dock några tillfällen. Men det märkliga är att jag jobbat i åldringsvården i snart 20 år och bara två gånger varit med om något spökaktigt på det servicehuset jag jobbar på. Där det kanske borde spöka mer eller mindre. Jag menar att det är ganska många som avlidit och varit ganska missnöjda med sitt liv, å andra sidan kanske dom i sin tur då blivit "knutna" till den plats dom mått dåligt på. Om nu det är det som gör att andar ibland inte vill lämna oss. Jag vet inte... Jag vet bara vad jag upplevt och att det är något som är helt naturligt. Människan behöver inte kunna och veta allting...även om vi mer eller mindre är födda i Sherlock Holmes anda :)
Jag tror. Ja just det jag är troende! Jag tror på Gud, jag tror på asarna, jag tror på småknytt och andefolk, jag tror på att psykisk energi kan dröja sig kvar hos oss, jag tror på att energier kan uppsöka oss, varna eller befinna sig nära olika sinnestämningar, jag tror på "änglar", jag tror på att smärta och sorg kan materialisera sig från en svunnen tid och vilja oss något, jag tror på reinkarnation. Är jag en skummis?
Nej det är jag inte, men jag har nog VARIT en sökare och kanske är jag det en aning idag med. Om inte annat för att det är intressant och spännande att inse och veta att människolivet innehåller så mycket mer än vad vi begriper oss på. Det gör livet lite roligare att kunna ta till vara på sin känslighet och öppenhet. Jag var som ung väldigt osäker på min identitet och jag var inte riktigt hel...inte alls faktiskt. Jag letade mig fram genom de flesta skikt i livet för att hitta något som passade mig. Idag har jag pusslat ihop alla bitarna till en alldeles egen unik sammansättning. Den märks sällan, om jag inte som nu börjar bena i minnen och sådant, utan den är ju bara där...i mitt eget rum!
Okej, ibland är jag nog mycket åt det romantiserade fantasyhållet...men det har föga rot i den jag egentligen är. Det tillhör mer det som jag tycker är skoj och intressant. Det andra jag räknade upp, är mera genuint och oromantiserat. Jag köper alltså inte alls hälfen av t ex programmen Andarnas Makt och Hemsökta Hus som presenteras på FYRA PLUS, även om jag älskar att titta på det. Men att det ibland, som sagt, dyker upp saker man inte kan förklara..det är inte ett dugg märkligt!
En stunds vila innan nästa minne bubblar upp :)
Kram o god läsning
En mycket speciell plats i min ungdom, en av många i och för sig...men ändå. Den platsen, eller det huset finns inte längre, så det är rätt så kul att skriva om det. Villa Togo var ett stort vitt hus, som stod mitt bland kyrkstugorna i Gamla Gammelstad. Det var mest jag och Jögge som ägnade oss åt det huset, men även M och jag.
Det låg så man såg Deoglorias (kyrkan) klocka från övervåningen. Det var tre våningar högt och hade bla varit restaurang. Därför fanns det jättestora fönster, då trasiga, på nedre botten. I källaren fanns en jätteäcklig gammal kycklinghackarmaskin, fortfarande bloooodig...*hrmm* förmodligen rost men vi ska ju inte ta udden av våra barndomsminnen eller hur?
Allting började med Jögges farmor, som bodde i en av kyrkstugorna där uppe i Gammel. Hon var jättemysig, men som många äldre då...skrockfull och älskade att berätta gamla ruggiga myter och historier för oss barn. Som gladeligen frossade i både hennes berättartalang och hennes minst lika goda hastbullar, som aldrig fattade på fatet. Kokkaffe var ett måste, vare sig man gillade det eller ej :)
Jögge och jag var jättegoda vänner, men vi var lite lite småkära ibland också. Den här tiden var vi 11 och 13 år gamla. Jögge var två år äldre än mig och buskörde en gammal trampmoppe, han hade ett orange långhårigt skinn på moppen, som luktade bensin d v s urgott i min näsa :) Jag skaffade ett sånt själv senare :)
Jögges farmor åt sin bröllopsmiddag på Villa Togo på den tiden det begav sig. Hon berättade en historia om att någon murat in sin mongoloida och handikappade son, någonstans på den övre våningen. Men ingen hade hittat det...förståss :) Vi blev förståss väldigt intresserade och ägnade ganska många dagar och kvällar åt att utforska väggarna i Villa Togo. Faktum är att det fanns ett ställe som KUNDE vara möjligt, men ingen lyssnade ju på det inte.
M och jag brukade palla äpplen och vi hade hittat ett superbt äppelträd inne på Villa Togos gård. Men det var lite läbbigt där, för den allra sista ägaren till huset hade varit begravningsentreprenör och det sas att de två uthusen som stod på gården, var fulla med LIKKISTOR! Vi försökte luska efter dom där kistorna, och ett av uthusen var låst! Det gick absolut inte att komma in någonstans, MEN det fanns en glipa uppe vid taket...uthusen satt alltså ihop med varandra. Man kunde klättra på diverse gamla traktorer och annat i det ena uthuset och NÄSTAN nå upp så man kunde kika över kanten in i det låsta utrymmet. Och M som var mycket längre än jag TYCKTE sig se skuggor av likkistor där inne, men det var alltid ett så märkligt sken därinnifrån så vi sprang rädda därifrån. he he...ja jag skrattar så gott åt våra deckaräventyr. Vi var nästan som halva gänget i Scooby Doo...Shaggy och Scooby dårå he he!
Nåja, en dag vid det där äppelträdet så hände en skum grej...den var verkligen skum! Jag minns den så himla tydligt, som om det vore igår. M hängde som en metmask längst upp i trädet och kastade ner sura äppelkart till mig...eller snarare PÅ mig. Det var jättespännande, för även om Villa Togo stod tomt så fanns en hel del ANDRA surkart he he...som inte tyckte om oss snokande snorungar! Särskilt inte eftersom vi mellanvarven ägnade oss åt att spela HATSCHFIOL, när vi inte pallade äpplen...jorå tjejer KAN!! Inte nog med det så låg ungdomsgården "Gården" inte långt därifrån, vilket jag förmodligen kommer att dra ett och annat mer eller mindre trevligt minne om så småningom.
Alltså var det med viss spänning och ögonkastande över axeln som pallningen skedde...och fniss förståss. Nåja, rätt var det var så hördes en svag knackning på en av fönsterutorna på andra våningen, på Villa Togo. Vi stelnade till och tittade ditåt. En mycket gammal människa stod i fönstret. Jag vet inte om det var en man eller kvinna, men håret var ljust grått och långt...luggen låg liksom åt ena sidan, det verkade inte finnas hår på den andra. Jag minns det så himla klart alltså. Han/ hon var väldigt smal och rynkig i ansiktet..och jag kunde bara se den seniga halsen, ansiktet och så en benig hand med väldigt långa fingrar. Människan knackade igen och så angeläget bister ut, pekade nedåt backen intensivt. Vi tittade och där...där låg en omkullvält gammal handikappmoped! Ni vet, en grå med hög visir och tre hjul. Jag tänkte att det var väldigt konstigt att vi aldrig sett den där förrut och huset skulle ju vara TOMT! Ja, det VAR tomt det visste vi ju och det fanns inget kvar i det heller..några trasiga bord och stolar bara. Och hängande tapeter o s v.
M svingade sig snabbt ner från grenarna och vi hjälptes åt att ställa moppen upp igen, för det såg ut som att det var det människan ville. Vi backade bakåt för att visa att vi gjort det. Det var ingen där..i fönstret längre. Vi smög då upp för trappen till ytterdörren, som också hängde lite på glänt. Smög oss in och ropade...inget svar...inga ljud...ingenting! Den eftermiddagen letade vi igenom Villa Togo millimeter efter millimeter, men ingen tant eller farbror. Dagen efter fanns där ingen moped heller, och inte ett spår efter den. Vi pratade med Jögges farmor och hon sa att det var begravningsentreprenörens hustru, som varit död sedan början på 70-talet...ca 9 år alltså. Hon såg ut så och var handikappad. Ja vad skulle man tro? Var det någon gammal människa som typ vaktade huset och gömde sig någonstans? Eller såg vi så tokigt? Var mopeden någon annans? Nåja, det avfärdades som ett roligt och spännande minne.
Jag har varit med om rätt så många sådana. Ouppklarade och uppklarade konstigheter. Det gör mig ingenting alls, bara en krydda i mitt liv. Om folk tror mig eller ej har heller ingen större betydelse. Berättandet och minnena är roliga i sig. Jag VET att den del människor upplever mer saker än andra och det är helt naturligt. Sen kan man ju fundera på VARFÖR sånt händer och hur det kan komma sig?
Jag undrar ibland över s.k andar och spöken. Jag har varit med om flera händelser då det liksom inte finns några andra förklaringar än att en ande uppenbarat sig. Jag har t om sett det tydligt vid få men dock några tillfällen. Men det märkliga är att jag jobbat i åldringsvården i snart 20 år och bara två gånger varit med om något spökaktigt på det servicehuset jag jobbar på. Där det kanske borde spöka mer eller mindre. Jag menar att det är ganska många som avlidit och varit ganska missnöjda med sitt liv, å andra sidan kanske dom i sin tur då blivit "knutna" till den plats dom mått dåligt på. Om nu det är det som gör att andar ibland inte vill lämna oss. Jag vet inte... Jag vet bara vad jag upplevt och att det är något som är helt naturligt. Människan behöver inte kunna och veta allting...även om vi mer eller mindre är födda i Sherlock Holmes anda :)
Jag tror. Ja just det jag är troende! Jag tror på Gud, jag tror på asarna, jag tror på småknytt och andefolk, jag tror på att psykisk energi kan dröja sig kvar hos oss, jag tror på att energier kan uppsöka oss, varna eller befinna sig nära olika sinnestämningar, jag tror på "änglar", jag tror på att smärta och sorg kan materialisera sig från en svunnen tid och vilja oss något, jag tror på reinkarnation. Är jag en skummis?
Nej det är jag inte, men jag har nog VARIT en sökare och kanske är jag det en aning idag med. Om inte annat för att det är intressant och spännande att inse och veta att människolivet innehåller så mycket mer än vad vi begriper oss på. Det gör livet lite roligare att kunna ta till vara på sin känslighet och öppenhet. Jag var som ung väldigt osäker på min identitet och jag var inte riktigt hel...inte alls faktiskt. Jag letade mig fram genom de flesta skikt i livet för att hitta något som passade mig. Idag har jag pusslat ihop alla bitarna till en alldeles egen unik sammansättning. Den märks sällan, om jag inte som nu börjar bena i minnen och sådant, utan den är ju bara där...i mitt eget rum!
Okej, ibland är jag nog mycket åt det romantiserade fantasyhållet...men det har föga rot i den jag egentligen är. Det tillhör mer det som jag tycker är skoj och intressant. Det andra jag räknade upp, är mera genuint och oromantiserat. Jag köper alltså inte alls hälfen av t ex programmen Andarnas Makt och Hemsökta Hus som presenteras på FYRA PLUS, även om jag älskar att titta på det. Men att det ibland, som sagt, dyker upp saker man inte kan förklara..det är inte ett dugg märkligt!
En stunds vila innan nästa minne bubblar upp :)
Kram o god läsning
posted by Munin Vargatik at 12:09 ÖS
0 comments
4/21/2006
M o jag i Rutteskogen
Den tidigare historien här, gjorde att M och jag blev ännu mer intresserade av att lösa mysterium i Rutteskogen. På motsatta sidan om den där skogsvägen, jag talade om fanns en annan väg. Fast mer som en stig och för att komma till den var man tvungen att gå balansgång på en mycket mycket smal planka.
Vidare in på stigen, som breddade sig en aning efter ca 10 meter, så kom man till en ganska rejäl glänta. Där kändes det väldigt mysko, särskilt den här ganska soliga eftermiddagen, då M och jag bestämt oss för att ta reda på VART den här stig/vägen bar!
M var blöt i häcken :) Jag vet inte om det berodde på hålet i hennes cykelsadel och det faktum att det regnat tidigare eller om hon inte orkat cykla hem i tid :) Nä, jag bara retas...naturligtvis berodde det på det första alternativet. Men jag skrattade gott åt möjligheten he he. Vi for omkring och snokade i den där gläntan. Vi kunde absolut inte tro att stigen liksom bara slutade där, mer spännande än så måste det väl vara? Eller?
Vi hittade ingen stig, så vi uppfann en he he. Vi började helt enkelt med att "plöja" oss egenom en massa sly, åt ett håll dit vi trodde att det möjligen kunde vara något konstigt. För det kändes så. Ja hela den gläntan kändes märklig, lite småläbbig fast solen sken för fullt. Så där lågt stod solen, som den gör på eftermiddagen i Norrland en dag på försommaren. Den går ju sällan ned ordentligt.
Vi plöjde oss, som sagt, längre och längre in. Döm om vår förvåning när det helt plötsligt stod en stuga mitt i djungeln! En ganska liten stuga och den såg inte särdeles gammal och sliten ut heller. Två jättestora fönster utan rutor, på vardera långsida och en dörr på ena kortsidan. Gråmålad med vita knutar och ett rätt så fräsch tak. Ja, ett hål fanns det i taket, troligen hade ett träd dragit rakt igenom...eller gren menar jag.
M och jag tittade på varandra. Genast vaknade Sherlock Holmes andan igen...vad var det här för nått konstigt hus? Ingen väg ledde dit och inte ett dugg som tydde på någon stig heller. Men brevid den lilla stentrappen, om två steg, som ledde upp till dörren...stod en blomkruka med en övervintrad och vissen pelargon! Brun men det gick ändå att se att det var en pelargon en gång i tiden, för inte så längesedan alltså.
Det här gjorde ju oss ännu mer konstiga till mods. Det var ganska lätt att få oss på det humöret, jag var och är än idag väldigt känslig för skumt och skrymt, som säkert de flesta vet. Jag har ett lager av spökhistorier och mysko saker inom mig. En del har sin naturliga förklaring andra inte...
Lustigt egentligen. Jag var oerhört mörkrädd som liten, tack vare en dammsugare som stod olämpligt en natt. Jag var faktiskt rädd för det mesta, även om det var med en nyfikenhet i botten. Men, jag var tidigt fascinerad av s.k övernaturliga saker och skeenden. Tycker inte om ordet övernaturligt egentligen, för idag så anser jag även det vara natuligt. Vi människor vet inte allt här i världen, en stor bit av vår hjärna är outvecklad och jag kan inte bortse från att det ibland inträffar saker som inte går att med ord förklara. Det behövs inte heller, det är bara en krydda i livet att avnjuta som allt annat!
Jag slukade alla hemskheter med god aptit i form av skräckfilmer, thrillers och deckare. Särskilt deckare gillade/gillar jag! Psykologiska deckarthrillers, då jag älskar att försöka lösa upp knutar på olika vis. Ju krångligare desto bättre, vilket *harkel* kanske avspeglar sig i mitt liv...lite väl mycket ibland åt det negativa hållet he he. Men DET är en annan story he he.
Jag kan säga att jag är synsk, eller jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Synsk är kanske väl kraftigt ord. Jag kan inte se bilder, eller förutsäga saker bara p g a att jag "sett" något. Men redan som liten fick jag signaler, drömmar och känslor som inte riktigt går att ta på. Då förstod jag inte det. Jag anade men slog oftast bort det som fantasi eller skrattade bort det. Det här blev kraftigare ju äldre jag blev och nuförtiden tar jag det ganska mycket på allvar. Jag känner när det ÄR allvar! Jag drömmer mycket och länge. Jag kan oftast härröra direkt, mina drömmar till verkligheten. Oftast talar drömmarna om händelser eller känslor som skett, men ganska ofta också om vad som kommer att ske. Men dom förutsägande drömmarna är inte så lätta att tolka för det mesta. Mest kan jag gå på känsla men inte säga exakt vad som ska hända, det märker jag oftast när det hänt sedan.
Jag är iallafall oerhört känslig för olika sinnesstämningar och var det tidigt. Och här kring detta hus var det en mycket konstig stämning. Som om vi inte var ensamma. Det kändes som om det var många andra människor där, på väg in i huset av någon anledning. Men M och jag, vars nyfikenhet ändå var större än rädslor eller farhågor ( också ett dilemma för mig genom åren...) smög oss närmare för att kika in genom ett av fönstrena.
Jag fick en sån jädrans ahaaa upplevelse när jag stoppade in huvudet genom fönstret. M hjälpte mig över kanten så jag kunde hoppa in, hon vågade inte. Men det gjorde jag. För jag kände direkt att den konstiga känslan inte var farlig alls. Därinne stod det två rader med bänkar. Modell såna som finns i kyrkor. 4 på vardera sida. Det fanns bara ett enda rum som man kom in direkt i, och bara dessa kyrkbänkar. Dom stod lite snett men var riktade åt samma håll, mot den sida där det inte fanns en dörr. Men som sagt, det fanns absolut ingenting mer. Stämningen därinne var fortfarande konstig men jag kände inte att det var någon mer där än jag. Precis som om alla stannat utanför dörren! Jag förstod att detta måste ha varit en samlingpunkt typ skola, kyrka eller annat!
Jag hoppade ut genom samma fönster igen. Vi kände aldrig på dörren, för det kändes nästan som om vi måste ostört smyga oss därifrån. Som om vi var inkränktare och inte borde vara där. Vi gick aldrig dit igen, jag tror att vi glömde bort den där händelsen direkt faktiskt. För det är en av upplevelserna som vi aldrig har pratat om. Ska snacka med M om den nästa gång vi hörs av!
Men vad var det för ställe? Varför såg allt så nytt ut, men ändå fanns inte några tecken på att någon tagit sig dit...alls? Kan det ha varit en HEMLIG mötesplats för någon konstig sekt? Ni ser...fantasin finns ännu, hehe!!!
Kram
Vidare in på stigen, som breddade sig en aning efter ca 10 meter, så kom man till en ganska rejäl glänta. Där kändes det väldigt mysko, särskilt den här ganska soliga eftermiddagen, då M och jag bestämt oss för att ta reda på VART den här stig/vägen bar!
M var blöt i häcken :) Jag vet inte om det berodde på hålet i hennes cykelsadel och det faktum att det regnat tidigare eller om hon inte orkat cykla hem i tid :) Nä, jag bara retas...naturligtvis berodde det på det första alternativet. Men jag skrattade gott åt möjligheten he he. Vi for omkring och snokade i den där gläntan. Vi kunde absolut inte tro att stigen liksom bara slutade där, mer spännande än så måste det väl vara? Eller?
Vi hittade ingen stig, så vi uppfann en he he. Vi började helt enkelt med att "plöja" oss egenom en massa sly, åt ett håll dit vi trodde att det möjligen kunde vara något konstigt. För det kändes så. Ja hela den gläntan kändes märklig, lite småläbbig fast solen sken för fullt. Så där lågt stod solen, som den gör på eftermiddagen i Norrland en dag på försommaren. Den går ju sällan ned ordentligt.
Vi plöjde oss, som sagt, längre och längre in. Döm om vår förvåning när det helt plötsligt stod en stuga mitt i djungeln! En ganska liten stuga och den såg inte särdeles gammal och sliten ut heller. Två jättestora fönster utan rutor, på vardera långsida och en dörr på ena kortsidan. Gråmålad med vita knutar och ett rätt så fräsch tak. Ja, ett hål fanns det i taket, troligen hade ett träd dragit rakt igenom...eller gren menar jag.
M och jag tittade på varandra. Genast vaknade Sherlock Holmes andan igen...vad var det här för nått konstigt hus? Ingen väg ledde dit och inte ett dugg som tydde på någon stig heller. Men brevid den lilla stentrappen, om två steg, som ledde upp till dörren...stod en blomkruka med en övervintrad och vissen pelargon! Brun men det gick ändå att se att det var en pelargon en gång i tiden, för inte så längesedan alltså.
Det här gjorde ju oss ännu mer konstiga till mods. Det var ganska lätt att få oss på det humöret, jag var och är än idag väldigt känslig för skumt och skrymt, som säkert de flesta vet. Jag har ett lager av spökhistorier och mysko saker inom mig. En del har sin naturliga förklaring andra inte...
Lustigt egentligen. Jag var oerhört mörkrädd som liten, tack vare en dammsugare som stod olämpligt en natt. Jag var faktiskt rädd för det mesta, även om det var med en nyfikenhet i botten. Men, jag var tidigt fascinerad av s.k övernaturliga saker och skeenden. Tycker inte om ordet övernaturligt egentligen, för idag så anser jag även det vara natuligt. Vi människor vet inte allt här i världen, en stor bit av vår hjärna är outvecklad och jag kan inte bortse från att det ibland inträffar saker som inte går att med ord förklara. Det behövs inte heller, det är bara en krydda i livet att avnjuta som allt annat!
Jag slukade alla hemskheter med god aptit i form av skräckfilmer, thrillers och deckare. Särskilt deckare gillade/gillar jag! Psykologiska deckarthrillers, då jag älskar att försöka lösa upp knutar på olika vis. Ju krångligare desto bättre, vilket *harkel* kanske avspeglar sig i mitt liv...lite väl mycket ibland åt det negativa hållet he he. Men DET är en annan story he he.
Jag kan säga att jag är synsk, eller jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Synsk är kanske väl kraftigt ord. Jag kan inte se bilder, eller förutsäga saker bara p g a att jag "sett" något. Men redan som liten fick jag signaler, drömmar och känslor som inte riktigt går att ta på. Då förstod jag inte det. Jag anade men slog oftast bort det som fantasi eller skrattade bort det. Det här blev kraftigare ju äldre jag blev och nuförtiden tar jag det ganska mycket på allvar. Jag känner när det ÄR allvar! Jag drömmer mycket och länge. Jag kan oftast härröra direkt, mina drömmar till verkligheten. Oftast talar drömmarna om händelser eller känslor som skett, men ganska ofta också om vad som kommer att ske. Men dom förutsägande drömmarna är inte så lätta att tolka för det mesta. Mest kan jag gå på känsla men inte säga exakt vad som ska hända, det märker jag oftast när det hänt sedan.
Jag är iallafall oerhört känslig för olika sinnesstämningar och var det tidigt. Och här kring detta hus var det en mycket konstig stämning. Som om vi inte var ensamma. Det kändes som om det var många andra människor där, på väg in i huset av någon anledning. Men M och jag, vars nyfikenhet ändå var större än rädslor eller farhågor ( också ett dilemma för mig genom åren...) smög oss närmare för att kika in genom ett av fönstrena.
Jag fick en sån jädrans ahaaa upplevelse när jag stoppade in huvudet genom fönstret. M hjälpte mig över kanten så jag kunde hoppa in, hon vågade inte. Men det gjorde jag. För jag kände direkt att den konstiga känslan inte var farlig alls. Därinne stod det två rader med bänkar. Modell såna som finns i kyrkor. 4 på vardera sida. Det fanns bara ett enda rum som man kom in direkt i, och bara dessa kyrkbänkar. Dom stod lite snett men var riktade åt samma håll, mot den sida där det inte fanns en dörr. Men som sagt, det fanns absolut ingenting mer. Stämningen därinne var fortfarande konstig men jag kände inte att det var någon mer där än jag. Precis som om alla stannat utanför dörren! Jag förstod att detta måste ha varit en samlingpunkt typ skola, kyrka eller annat!
Jag hoppade ut genom samma fönster igen. Vi kände aldrig på dörren, för det kändes nästan som om vi måste ostört smyga oss därifrån. Som om vi var inkränktare och inte borde vara där. Vi gick aldrig dit igen, jag tror att vi glömde bort den där händelsen direkt faktiskt. För det är en av upplevelserna som vi aldrig har pratat om. Ska snacka med M om den nästa gång vi hörs av!
Men vad var det för ställe? Varför såg allt så nytt ut, men ändå fanns inte några tecken på att någon tagit sig dit...alls? Kan det ha varit en HEMLIG mötesplats för någon konstig sekt? Ni ser...fantasin finns ännu, hehe!!!
Kram
posted by Munin Vargatik at 7:28 ÖS
0 comments
Munin Ala Sherlock Holmes
Kanske närmar man sig mitten av livet? Inte bara kanske, jag gör det! Förmodligen därför minnen rasar över mig rätt var det är, och behovet av att skriva dom uppstrå. Äh...det är kul att skriva helt enkelt, mer än så behöver man ju inte krångla till allting.
Just nu minns jag idel historier kring min gamla väninna M, ja som jag berättade om i min spökhistoria här under påsken...när det nu var? Jösses vad mycket knäppt vi gjorde ett tag, hon och jag. Nyfikna och cykelbeklädda utforskade vi norrlands "ödemark". Ja, jag skriver inom citationstecken för den var ju inte sååå himla öde som vi då tyckte när vi som 11-12 åringar susade omkring i backar och krön!
Den här historian skedde också kring Rutvik eller i Rutteskogen som vi kallade den skogsbiten mellan gamla Gammelstad och Rutvik. Att vi cyklade mycket längs den vägen berodde på att vi "hade" en gammal nordsvensk travare, som bodde i Rutvik! Den var förståss inte vår, utan ägdes av en "gammal gubbe". Senare förstod jag att den ägdes av en mycket framstående man inom nordsvenska travet :) Och hästen, hette Remia Best, 22 år gammal och mor till mången känd travelit i hästsporten.
Nåja, vi "hjälpte" till iallafall i stallet, mot för att vi fick rida lite på Remia. Hrmm..nu var det så att vi var ganska rädda egentligen för den stora hästen. Så ridningen gick ut på att vi ledde henne ( motvilligt gick hon) från stallet, upp på kullen där gödselstacken låg. Ca 50 m. från stallet. Det var viktigt att Remia INTE fick syn på stallet innan någon av oss krånglat oss upp på ryggen *fniss*. När en av oss satt där uppe, lät vi Remia vända sig om och se stallet. Varvid hon som skjuten ur en kanon, for ner för backen i en mycket obekväm trav, slirade i kurvan och SEN...gällde det att ducka fort som attan. Av hoppade vi först i spiltan he he!
Jag minns det så starkt som det vore igår. DÅ trodde vi att vi alltid var ensamma med Remia. " Gubben" var aldrig där och det var ju "tack vare oss" som han stall var så fint. Så VAR det inte egentligen, jag minns att jag såg mannen fara omkring runt gården lite i smyg. Jag gissar att han hade lika roligt som vi, fast åt oss he he! Vakande öga höll han nog fast vi inte märkte av det. Vi var heller inte ensamma om REMIA...närå...det var två andra jäntor som gjorde som vi. Men dom avskydde vi förståss! Och dom oss....vi försökte undvika varandra in i det längsta, men ibland blev det mer CATFIGHT än ridning i stallet. Oftast vann dom dumma flickorna he he..dom var nämligen några år äldre :( Då fick M och jag ilsket cykla därifrån...
Det var vid ett sånt tillfälle som vi råkade ut för den märkliga historia som jag nu tänker berätta :)
Som sagt, ilsket svärande över pippinetta idoter till stallflickor, cyklade vi längst den becksvarta vägen. Rutteskogen stod som levande svarta skuggor på bägge sidor om vägen. Inga bilar och jag minns att asfalten blänkte av fukt. Jag tror att det var på vår eller höstkanten man kunde känna en stark doft av multnande löv från skogen. Väldigt starkt...lite väl starkt tyckte M, vars fantasi hade kommit i gungning längs vägen.
STANNA DÅ, ropade hon högt till mig som i ilskan försökte öva mig på att cykla med händerna i kors på styret. Fort gick det också... Jag tvärnitade och väntade in M. Flåsande kom hon tätt intill mig och väste: - Det luktar liiik här? Visst gör det? Jag sniffade i luften. Visst sjutton, det luktade faktiskt lik. Jo vi visste hur det luktade, men det är en annan historia, som jag kan förtälja en annan gång.
Vi stod en stund och funderade på vad vi skulle göra. Det var ju mörkt även om månen och stjärnorna ändå gjorde det rätt så möjligt att se in i skogen. En liten bit framför oss låg en skogsväg in åt vänster. Vi beslöt oss för att lämna cyklarna i diket under lite ris, för man VET ju aldrig :) och ta oss in på den skogsvägen. Jag minns geggan under jumpdojjorna, man halkade omkring i hjulspåren...hmm de färska hjulspåren upptäckte vi efter ett tag.
Mysko, färska hjulspår på den här vägen? Den ledde liksom ingenstans, utan är mer till för eventuell skogsröjning vilket var i faggorna. Det enda som finns inåt vägen är en mycket gammal rutten hölada. Ni vet, det finns ju fullt med såna lämnade kvar i Norrland. Små, med vinklade väggar (innåt) och tak. Man la ju in höet där förr...och även användes de som skydd till boskap och djur. Men den här var ju inte använd alls...annat än som skrotdumpningsområde, vilket vi såg när vi kom dit. Jösses, vad pryttel det fanns därinne. Vår fundering kring hjulspåren, avbyttes snabbt till att agera sakletare. Liklukten hade vi glömt helt)
Och vi hittade grejs. En helt slaktad rostig amazon t ex! Den var ypperligt rolig att rota i, gamla säten där spiraler stack upp ur stora hål. Där fanns burkar, skruvar, gamla *hrmm* herrtidningar*...ja allt möjligt. Ganska länge höllt vi på och rotade runt där.
M ropade till...hon hade hittat ett KRANIUM!! Hälften av ett iallafall, varvid våra CIA-nerver kom igång igen. Liklukten kom tillbaks, och vi började bli lite rädda. TÄNK om det låg ett LIK är någonstans? Någon kanske har blivit MÖRDAD i Rutteskogen? Kraniumet som förmodligen tillhört en räv eller något, blev till den mördades hund i våra ögon och fantasin flödade så vi knappt vågade röra oss tillslut! Det knakade och rasslade när vinden svepte genom allt gammalt skräp...
Men inte får ju två stycken så begåvade SAKLETARE gripas av rädsla och glömma att det KAN finnas BEVIS gömda på brottsplatsen!! Så tappert började vi i mörkret leka Sherlock Holmes och leta efter något som bevisade vår tes :) Fast vi hoppades VERKLIGEN att vi inte skulle hitta det nu NERGRÄVDA liket :)
Jag var modigast, så jag tog mig en liten bit in i skogen och fann en stor sten. Och där bakom stack det fram en bit plast under en lite mindre sten. Ahaaa! Jag ropade på M, som smög sig fort fram till mig. Det där kunde ju inte vara så farligt, för nåt lik kunde knappast rymmas under den lilla stenen, men MORDVAPNET kanske. Darrande lyfte vi bort stenen...
Och DÄR låg en påse, genomskinlig med massor av grejor i. Vi hoppade av spänning, men vi kunde ju inte riktigt se vad det var. Men då kom M på den elimenenta idén att vi skulle ta med oss påsen till cyklarna, som var försedda med lyse!!! Vi kunde ju vända dem upp och ner och på så sett lysa i påsen! JAAAA...smart drag, så vi for ut ur skogen och klafsade tillbaks i hjulspåren, med påsen mellan tumme och pekfinger. Ja, vi visste att det var ju oerhört viktigt det där med FINGERAVTRYCK!
Då! Runt kröken! Två lysande ögon mitt i skogen. EN BIL! En stor jädra raggarbil mitt i skogen! På väg mot OSS... Vad göra nu? Jo vi kastade oss bakåt, sprang som tokingar och gömde oss bakom "amazonliket". Hjärtat bultade så vi hade blodsmak i munnen. Bilen stannade på tomgång bara en liten bit från oss, bakdörren kastades upp och tung musik strömmade ut ur bilen. Jag tyckte den var vit förresten, men minns inte riktigt. Minns bara hur rädda vi var. VAR detta MÖRDAREN? Och VI hade BEVISPÅSEN? Jag började nästan kräkas av spänningen...
En mörk kraftig person stampade med ficklampa genom skogen och bort mot MIN STEN! Det blev tyst en stund, musiken stängdes av och hela världen stod stilla...Så hördes: - JÄVLARRR! Den stora människan kom stampandes i hög fart och ropade att dom måste dra, någon har hittat grejjorna..så snart...snuten...Dörrarna slogs igen och bilen backade med hög fart för att vända. Bara några cm framför "vår" amazon! Puttrade sedan fort iväg genom geggan...
M och jag kunde inte resa oss på en lång stund, benen var som spagetti och M fick svårt att andas. Astma! Men det ordnade sig och vi sprang hela vägen till våra cyklar! TÄNK om Mördarna sett dom? Tänk om dom kom tillbaka?
Vi vågade aldrig prova M:s ide om cykellysena. Vi cyklade som besatta hemåt och den här gången var det minsann inget sjungande och jojkande efter vägen. Faktum är att jag inte kom ihåg att jag forfarandre krampaktigt höll i BEVISPÅSEN! Först när vi "landade" hemma på min gård, så tänkte vi på den och på att vi ännu inte visste vad den innehöll.
Vi gick in till mig och jag har för mig att min mamma var med när vi öppnade påsen. För det var hon som senare sa åt oss att lämna påsen till den dåvarande kvarterspolisen. Innehållet var:
Två sprutor
Ett rött band
2 små burkar med vatten tror jag för det luktade inget
4 påsar med något pulver
Samt en massa bomulltussar
Alltså var det knarkare och inte mördare vi mötte i Rutteskogen. Men eftersom vi hittade den där påsen och tog den, så hade vi nog en attans tur att inte de här hittade oss. Vi lämnade in sakerna till kvarterspolisen och kände oss väldigt duktiga och modiga. Men vad som sen hände det vet jag inte!
Men det här var alltså ett till av äventyren vi hittade på i den Norrländska idyllen :) Vi hade iallafall inte tråkigt kan jag säga he he! Sherlock-Munin och Sherlock- M :)
Jag lär nog återkomma med fler minnen!
Kram
Munin Korpstoryteller
Just nu minns jag idel historier kring min gamla väninna M, ja som jag berättade om i min spökhistoria här under påsken...när det nu var? Jösses vad mycket knäppt vi gjorde ett tag, hon och jag. Nyfikna och cykelbeklädda utforskade vi norrlands "ödemark". Ja, jag skriver inom citationstecken för den var ju inte sååå himla öde som vi då tyckte när vi som 11-12 åringar susade omkring i backar och krön!
Den här historian skedde också kring Rutvik eller i Rutteskogen som vi kallade den skogsbiten mellan gamla Gammelstad och Rutvik. Att vi cyklade mycket längs den vägen berodde på att vi "hade" en gammal nordsvensk travare, som bodde i Rutvik! Den var förståss inte vår, utan ägdes av en "gammal gubbe". Senare förstod jag att den ägdes av en mycket framstående man inom nordsvenska travet :) Och hästen, hette Remia Best, 22 år gammal och mor till mången känd travelit i hästsporten.
Nåja, vi "hjälpte" till iallafall i stallet, mot för att vi fick rida lite på Remia. Hrmm..nu var det så att vi var ganska rädda egentligen för den stora hästen. Så ridningen gick ut på att vi ledde henne ( motvilligt gick hon) från stallet, upp på kullen där gödselstacken låg. Ca 50 m. från stallet. Det var viktigt att Remia INTE fick syn på stallet innan någon av oss krånglat oss upp på ryggen *fniss*. När en av oss satt där uppe, lät vi Remia vända sig om och se stallet. Varvid hon som skjuten ur en kanon, for ner för backen i en mycket obekväm trav, slirade i kurvan och SEN...gällde det att ducka fort som attan. Av hoppade vi först i spiltan he he!
Jag minns det så starkt som det vore igår. DÅ trodde vi att vi alltid var ensamma med Remia. " Gubben" var aldrig där och det var ju "tack vare oss" som han stall var så fint. Så VAR det inte egentligen, jag minns att jag såg mannen fara omkring runt gården lite i smyg. Jag gissar att han hade lika roligt som vi, fast åt oss he he! Vakande öga höll han nog fast vi inte märkte av det. Vi var heller inte ensamma om REMIA...närå...det var två andra jäntor som gjorde som vi. Men dom avskydde vi förståss! Och dom oss....vi försökte undvika varandra in i det längsta, men ibland blev det mer CATFIGHT än ridning i stallet. Oftast vann dom dumma flickorna he he..dom var nämligen några år äldre :( Då fick M och jag ilsket cykla därifrån...
Det var vid ett sånt tillfälle som vi råkade ut för den märkliga historia som jag nu tänker berätta :)
Som sagt, ilsket svärande över pippinetta idoter till stallflickor, cyklade vi längst den becksvarta vägen. Rutteskogen stod som levande svarta skuggor på bägge sidor om vägen. Inga bilar och jag minns att asfalten blänkte av fukt. Jag tror att det var på vår eller höstkanten man kunde känna en stark doft av multnande löv från skogen. Väldigt starkt...lite väl starkt tyckte M, vars fantasi hade kommit i gungning längs vägen.
STANNA DÅ, ropade hon högt till mig som i ilskan försökte öva mig på att cykla med händerna i kors på styret. Fort gick det också... Jag tvärnitade och väntade in M. Flåsande kom hon tätt intill mig och väste: - Det luktar liiik här? Visst gör det? Jag sniffade i luften. Visst sjutton, det luktade faktiskt lik. Jo vi visste hur det luktade, men det är en annan historia, som jag kan förtälja en annan gång.
Vi stod en stund och funderade på vad vi skulle göra. Det var ju mörkt även om månen och stjärnorna ändå gjorde det rätt så möjligt att se in i skogen. En liten bit framför oss låg en skogsväg in åt vänster. Vi beslöt oss för att lämna cyklarna i diket under lite ris, för man VET ju aldrig :) och ta oss in på den skogsvägen. Jag minns geggan under jumpdojjorna, man halkade omkring i hjulspåren...hmm de färska hjulspåren upptäckte vi efter ett tag.
Mysko, färska hjulspår på den här vägen? Den ledde liksom ingenstans, utan är mer till för eventuell skogsröjning vilket var i faggorna. Det enda som finns inåt vägen är en mycket gammal rutten hölada. Ni vet, det finns ju fullt med såna lämnade kvar i Norrland. Små, med vinklade väggar (innåt) och tak. Man la ju in höet där förr...och även användes de som skydd till boskap och djur. Men den här var ju inte använd alls...annat än som skrotdumpningsområde, vilket vi såg när vi kom dit. Jösses, vad pryttel det fanns därinne. Vår fundering kring hjulspåren, avbyttes snabbt till att agera sakletare. Liklukten hade vi glömt helt)
Och vi hittade grejs. En helt slaktad rostig amazon t ex! Den var ypperligt rolig att rota i, gamla säten där spiraler stack upp ur stora hål. Där fanns burkar, skruvar, gamla *hrmm* herrtidningar*...ja allt möjligt. Ganska länge höllt vi på och rotade runt där.
M ropade till...hon hade hittat ett KRANIUM!! Hälften av ett iallafall, varvid våra CIA-nerver kom igång igen. Liklukten kom tillbaks, och vi började bli lite rädda. TÄNK om det låg ett LIK är någonstans? Någon kanske har blivit MÖRDAD i Rutteskogen? Kraniumet som förmodligen tillhört en räv eller något, blev till den mördades hund i våra ögon och fantasin flödade så vi knappt vågade röra oss tillslut! Det knakade och rasslade när vinden svepte genom allt gammalt skräp...
Men inte får ju två stycken så begåvade SAKLETARE gripas av rädsla och glömma att det KAN finnas BEVIS gömda på brottsplatsen!! Så tappert började vi i mörkret leka Sherlock Holmes och leta efter något som bevisade vår tes :) Fast vi hoppades VERKLIGEN att vi inte skulle hitta det nu NERGRÄVDA liket :)
Jag var modigast, så jag tog mig en liten bit in i skogen och fann en stor sten. Och där bakom stack det fram en bit plast under en lite mindre sten. Ahaaa! Jag ropade på M, som smög sig fort fram till mig. Det där kunde ju inte vara så farligt, för nåt lik kunde knappast rymmas under den lilla stenen, men MORDVAPNET kanske. Darrande lyfte vi bort stenen...
Och DÄR låg en påse, genomskinlig med massor av grejor i. Vi hoppade av spänning, men vi kunde ju inte riktigt se vad det var. Men då kom M på den elimenenta idén att vi skulle ta med oss påsen till cyklarna, som var försedda med lyse!!! Vi kunde ju vända dem upp och ner och på så sett lysa i påsen! JAAAA...smart drag, så vi for ut ur skogen och klafsade tillbaks i hjulspåren, med påsen mellan tumme och pekfinger. Ja, vi visste att det var ju oerhört viktigt det där med FINGERAVTRYCK!
Då! Runt kröken! Två lysande ögon mitt i skogen. EN BIL! En stor jädra raggarbil mitt i skogen! På väg mot OSS... Vad göra nu? Jo vi kastade oss bakåt, sprang som tokingar och gömde oss bakom "amazonliket". Hjärtat bultade så vi hade blodsmak i munnen. Bilen stannade på tomgång bara en liten bit från oss, bakdörren kastades upp och tung musik strömmade ut ur bilen. Jag tyckte den var vit förresten, men minns inte riktigt. Minns bara hur rädda vi var. VAR detta MÖRDAREN? Och VI hade BEVISPÅSEN? Jag började nästan kräkas av spänningen...
En mörk kraftig person stampade med ficklampa genom skogen och bort mot MIN STEN! Det blev tyst en stund, musiken stängdes av och hela världen stod stilla...Så hördes: - JÄVLARRR! Den stora människan kom stampandes i hög fart och ropade att dom måste dra, någon har hittat grejjorna..så snart...snuten...Dörrarna slogs igen och bilen backade med hög fart för att vända. Bara några cm framför "vår" amazon! Puttrade sedan fort iväg genom geggan...
M och jag kunde inte resa oss på en lång stund, benen var som spagetti och M fick svårt att andas. Astma! Men det ordnade sig och vi sprang hela vägen till våra cyklar! TÄNK om Mördarna sett dom? Tänk om dom kom tillbaka?
Vi vågade aldrig prova M:s ide om cykellysena. Vi cyklade som besatta hemåt och den här gången var det minsann inget sjungande och jojkande efter vägen. Faktum är att jag inte kom ihåg att jag forfarandre krampaktigt höll i BEVISPÅSEN! Först när vi "landade" hemma på min gård, så tänkte vi på den och på att vi ännu inte visste vad den innehöll.
Vi gick in till mig och jag har för mig att min mamma var med när vi öppnade påsen. För det var hon som senare sa åt oss att lämna påsen till den dåvarande kvarterspolisen. Innehållet var:
Två sprutor
Ett rött band
2 små burkar med vatten tror jag för det luktade inget
4 påsar med något pulver
Samt en massa bomulltussar
Alltså var det knarkare och inte mördare vi mötte i Rutteskogen. Men eftersom vi hittade den där påsen och tog den, så hade vi nog en attans tur att inte de här hittade oss. Vi lämnade in sakerna till kvarterspolisen och kände oss väldigt duktiga och modiga. Men vad som sen hände det vet jag inte!
Men det här var alltså ett till av äventyren vi hittade på i den Norrländska idyllen :) Vi hade iallafall inte tråkigt kan jag säga he he! Sherlock-Munin och Sherlock- M :)
Jag lär nog återkomma med fler minnen!
Kram
Munin Korpstoryteller
posted by Munin Vargatik at 7:13 ÖS
0 comments
Minnenas Parad
Vadan detta tänker kanske en del! Ska hon skaffa en ny blogg igen?? Närå inte ny på det viset, utan här blir mina minnen samlade bara. För dom blir kanske lite långa att läsa i den NORMALA bloggen, dagboken alltså i Brydderiet. Och som just idag kände jag för att skriva mycket och länge om minnen. Så därför skapades denna, som jag länkar till i Brydderiet. För den som VILL läsa, annars kan man skippa det förståss.
Först tänkte jag skriva i Dikthörnan, men nää...det blir inget bra. Utan den här minnes och anekdotdelen fick en egen plats istället! Så hjärtligt välkomna att läsa, ifall det humöret faller på!
Kram
Eran gamla vargatik!
Först tänkte jag skriva i Dikthörnan, men nää...det blir inget bra. Utan den här minnes och anekdotdelen fick en egen plats istället! Så hjärtligt välkomna att läsa, ifall det humöret faller på!
Kram
Eran gamla vargatik!
posted by Munin Vargatik at 7:07 ÖS
0 comments
Hakkımda
- Ad: Munin Vargatik
- Konum: 08-trakten möjligen :), Sweden
Glad,kelig Munin-mamma :) Lite bångstyrig kanske, envis månne,aningen sjuk humor men snällsomfan (härmar kamrat här nånstans...)
Links
Previous Posts
- Sonen W
- Afrikaminnen del 2
- Vargatik
- Afrikaminnen del 1
- Villa Togo del 2
- Villa Togo
- M o jag i Rutteskogen
- Munin Ala Sherlock Holmes
- Minnenas Parad
Archives
