Afrikaminnen del 1
Nu kommer alla känslorna på en och samma gång...som Per Gessle sjunger! Det är nu snart 10 år sedan jag besökte min familj i Afrika, Tanzania. Min stora, nu ännu större, kära familj!
Jag gjorde en gång på världen, ett försök att i dagboksvariant skriva ned berättelsen men som med många andra händelser så fungerar det inte så för mig. Historien ligger så långt borta och jag fick aldrig tillfälle att ventilera min resa tillräckligt skarpt, för att minnas den rakt upp och ned.
Ibland kan jag bli lite sur på mänskligheten, att människan har så svårt att ta in ett djupare engagemang. Vi frågar varandra hur vi mår, och hur vi haft det men orkar sällan höra någon längre utläggning och definitivt inte djupare. Vi vill ha korta svar och helst så gripande och intressanta direkt annars falnar vårt intresse raskt. Med gripande och intressant menar jag då antingen ett chockbesked eller så bara lättsamt surr om ingenting.
Min resa till Afrika var inte en sån resa. Det var ingen solsemester på Zanzibar eller en månads campande och jagande efter vilda djur. Jag satt inte vid en pool och drack paraplybeklädda groggar och gjorde bort mig på stadens disco. Inte heller träffade jag mitt livs romantiska elefantjägare. Vilket inte är fel och mycket roligt att lyssna till.
Min resa var djupare. Jag reste 2000 år tillbaks i tiden, för att leva i fjorton dagar med massajerna, min familj sedan nu 17 år tillbaks. Det var en stark upplevelse för min själ, där den mesta spänningen utspelade sig. Det var en resa rakt in i en familjs, i en kulturs hjärta som inte riktigt går att snabbt och konsist beskriva. Det tar sin tid att tala om och kanske måste man engagera sig och försöka sätta sig in i mig som person, för att ha någon behållning av historien. D v s det handlar om MIG.
Jag kände nu att jag faktiskt kan göra lika dant med resan, som jag nu gjort en tid med mina barndomsminnen. Skriva dom här i dom korta minnesfragment som kommer och därtill blanda dom med de känslor som strömmar. HÄR på baksidan av min normala blogg :) Alltså den mer känsliga delen av Munin, dit få ändå tycks hitta. Fördelen är att folk KAN välja! VILL vi höra om Munin? ÄR vi intresserade? Ja! Då klickar vi vidare in i minnesbanken he he! NEJ, det räcker med hennes dagbok tack ska ni ha he he!
Man får väldigt gärna kommentera, jag blir glad om jag får feedback på mitt sätt att skriva. Ska jag ändra på något? Är jag superduktig? Jag skriver ju som en träning, det är därför jag skriver ganska mycket och länge periodvis. Jag ska göra något av det. NEJ, skrivarkurser har jag varit inne på tidigare, men jag är tveksam. Jag kan ju skriva och egentligen är det mer värt med vänner och bekanta, eller andra bloggares syn på mina texter. Så sitt inte och ruva, om ni upptäcker något negativt...eller positivt. Släng ner någon rad! OM ni vill förståss!
Mitt allra första egna minne av Tanzaniaresan, var egentligen på planet. Jag hade varit supernervös innan. Jag undrar om någon egentligen kan förstå känslan jag hade. Jag hade inte varit utomlands sedan jag var fjorton år och jag hade aldrig någonsin åkt någonstans utan mina föräldrar. Nu åkte jag ju med pappa, men iallafall. I vuxen ålder hade jag inte varit någonstans, jo till London men det är ju inte lika...exotiskt på något vis.
Det hade tagit flera år innan det blev "dags" för mig att åka och besöka familjen. Innan var jag inte mogen för den omställningen alls och inte mina barn heller. Först alltså på planet gick det upp en lampa! Jag lämnade mina barn! Tänk om jag inte kommer hem igen, vilket risken faktiskt är relativt stor när man åker till tredje världen så att säga. Tänk om något händer dom? Mycket obehagligt och framför allt outhärdligt! Tillslut var jag tvungen att tvinga psyket att bestämma sig för vad det ville. Jag fick med all kraft tömma alla jag haft i Sverige i en stor säck och lämna den kvar i Sverige. En ansträngning så stor att jag snart befann mig i ett sorts vakum, som gjorde mig till världens sämsta reskamrat :)
Min stackars far, som klagat på sitt förra ressällskap, hade varit så glad över att resa med mig. Vi som pratar så mycket och brukar ha så trevligt. Det förra sällskapet sov ju bara, hela tiden i 11 timmar. Och VAD tror ni JAG gjorde då? JO, jag sov hela tiden hehe! Jag vaknade till sömndrucket när pappa skulle peka ut Egypten, som man såg ganska klart...och något annat jag inte minns längre! Jag sov som en gris och i ärlighetens namn kunde jag inte tänka vare sig på Sverige eller Afrika. Det gick inte! Mitt psyke bytte värld helt enkelt och det tog ca 11 timmar...nja det skulle ta några dagar egentligen men jag kommer till det senare.
Jag trodde först att det skulle vara som att åka till Teneriffa. Att sitta på planet, njuta av semester, dricka lite drinkar och tala om allt vi skulle göra. Men skillnaden på att åka på charterresa och äventyrsresa var för stor. Jag kunde inte för mitt liv ana att dessa känslor kring barn och kring mitt liv skulle kunna krama mitt hjärta som det gjorde. På Teneriffa VET man ju ungefär vad som ska ske...det vet man inte mitt ute på Serengetistäppen, tro mig! Vad som hände i planet var att jag tillät mig att tappa kontrollen, jag hade och har ibland ett stort kontrollbehov och det var väldigt nyttigt att FÅ släppa och våga prova något annat. Men det var svårt och följde mig större delen av den här egentligen mycket egendomliga resan. Resan som egentligen aldrig tog slut...
Mer minnen en annan gång
Kram Munin
Jag gjorde en gång på världen, ett försök att i dagboksvariant skriva ned berättelsen men som med många andra händelser så fungerar det inte så för mig. Historien ligger så långt borta och jag fick aldrig tillfälle att ventilera min resa tillräckligt skarpt, för att minnas den rakt upp och ned.
Ibland kan jag bli lite sur på mänskligheten, att människan har så svårt att ta in ett djupare engagemang. Vi frågar varandra hur vi mår, och hur vi haft det men orkar sällan höra någon längre utläggning och definitivt inte djupare. Vi vill ha korta svar och helst så gripande och intressanta direkt annars falnar vårt intresse raskt. Med gripande och intressant menar jag då antingen ett chockbesked eller så bara lättsamt surr om ingenting.
Min resa till Afrika var inte en sån resa. Det var ingen solsemester på Zanzibar eller en månads campande och jagande efter vilda djur. Jag satt inte vid en pool och drack paraplybeklädda groggar och gjorde bort mig på stadens disco. Inte heller träffade jag mitt livs romantiska elefantjägare. Vilket inte är fel och mycket roligt att lyssna till.
Min resa var djupare. Jag reste 2000 år tillbaks i tiden, för att leva i fjorton dagar med massajerna, min familj sedan nu 17 år tillbaks. Det var en stark upplevelse för min själ, där den mesta spänningen utspelade sig. Det var en resa rakt in i en familjs, i en kulturs hjärta som inte riktigt går att snabbt och konsist beskriva. Det tar sin tid att tala om och kanske måste man engagera sig och försöka sätta sig in i mig som person, för att ha någon behållning av historien. D v s det handlar om MIG.
Jag kände nu att jag faktiskt kan göra lika dant med resan, som jag nu gjort en tid med mina barndomsminnen. Skriva dom här i dom korta minnesfragment som kommer och därtill blanda dom med de känslor som strömmar. HÄR på baksidan av min normala blogg :) Alltså den mer känsliga delen av Munin, dit få ändå tycks hitta. Fördelen är att folk KAN välja! VILL vi höra om Munin? ÄR vi intresserade? Ja! Då klickar vi vidare in i minnesbanken he he! NEJ, det räcker med hennes dagbok tack ska ni ha he he!
Man får väldigt gärna kommentera, jag blir glad om jag får feedback på mitt sätt att skriva. Ska jag ändra på något? Är jag superduktig? Jag skriver ju som en träning, det är därför jag skriver ganska mycket och länge periodvis. Jag ska göra något av det. NEJ, skrivarkurser har jag varit inne på tidigare, men jag är tveksam. Jag kan ju skriva och egentligen är det mer värt med vänner och bekanta, eller andra bloggares syn på mina texter. Så sitt inte och ruva, om ni upptäcker något negativt...eller positivt. Släng ner någon rad! OM ni vill förståss!
Mitt allra första egna minne av Tanzaniaresan, var egentligen på planet. Jag hade varit supernervös innan. Jag undrar om någon egentligen kan förstå känslan jag hade. Jag hade inte varit utomlands sedan jag var fjorton år och jag hade aldrig någonsin åkt någonstans utan mina föräldrar. Nu åkte jag ju med pappa, men iallafall. I vuxen ålder hade jag inte varit någonstans, jo till London men det är ju inte lika...exotiskt på något vis.
Det hade tagit flera år innan det blev "dags" för mig att åka och besöka familjen. Innan var jag inte mogen för den omställningen alls och inte mina barn heller. Först alltså på planet gick det upp en lampa! Jag lämnade mina barn! Tänk om jag inte kommer hem igen, vilket risken faktiskt är relativt stor när man åker till tredje världen så att säga. Tänk om något händer dom? Mycket obehagligt och framför allt outhärdligt! Tillslut var jag tvungen att tvinga psyket att bestämma sig för vad det ville. Jag fick med all kraft tömma alla jag haft i Sverige i en stor säck och lämna den kvar i Sverige. En ansträngning så stor att jag snart befann mig i ett sorts vakum, som gjorde mig till världens sämsta reskamrat :)
Min stackars far, som klagat på sitt förra ressällskap, hade varit så glad över att resa med mig. Vi som pratar så mycket och brukar ha så trevligt. Det förra sällskapet sov ju bara, hela tiden i 11 timmar. Och VAD tror ni JAG gjorde då? JO, jag sov hela tiden hehe! Jag vaknade till sömndrucket när pappa skulle peka ut Egypten, som man såg ganska klart...och något annat jag inte minns längre! Jag sov som en gris och i ärlighetens namn kunde jag inte tänka vare sig på Sverige eller Afrika. Det gick inte! Mitt psyke bytte värld helt enkelt och det tog ca 11 timmar...nja det skulle ta några dagar egentligen men jag kommer till det senare.
Jag trodde först att det skulle vara som att åka till Teneriffa. Att sitta på planet, njuta av semester, dricka lite drinkar och tala om allt vi skulle göra. Men skillnaden på att åka på charterresa och äventyrsresa var för stor. Jag kunde inte för mitt liv ana att dessa känslor kring barn och kring mitt liv skulle kunna krama mitt hjärta som det gjorde. På Teneriffa VET man ju ungefär vad som ska ske...det vet man inte mitt ute på Serengetistäppen, tro mig! Vad som hände i planet var att jag tillät mig att tappa kontrollen, jag hade och har ibland ett stort kontrollbehov och det var väldigt nyttigt att FÅ släppa och våga prova något annat. Men det var svårt och följde mig större delen av den här egentligen mycket egendomliga resan. Resan som egentligen aldrig tog slut...
Mer minnen en annan gång
Kram Munin
posted by Munin Vargatik at 9:00 ÖÖ
0 Comments:
Yorum Gönder
<< Home