Villa Togo
Villa Togo!
En mycket speciell plats i min ungdom, en av många i och för sig...men ändå. Den platsen, eller det huset finns inte längre, så det är rätt så kul att skriva om det. Villa Togo var ett stort vitt hus, som stod mitt bland kyrkstugorna i Gamla Gammelstad. Det var mest jag och Jögge som ägnade oss åt det huset, men även M och jag.
Det låg så man såg Deoglorias (kyrkan) klocka från övervåningen. Det var tre våningar högt och hade bla varit restaurang. Därför fanns det jättestora fönster, då trasiga, på nedre botten. I källaren fanns en jätteäcklig gammal kycklinghackarmaskin, fortfarande bloooodig...*hrmm* förmodligen rost men vi ska ju inte ta udden av våra barndomsminnen eller hur?
Allting började med Jögges farmor, som bodde i en av kyrkstugorna där uppe i Gammel. Hon var jättemysig, men som många äldre då...skrockfull och älskade att berätta gamla ruggiga myter och historier för oss barn. Som gladeligen frossade i både hennes berättartalang och hennes minst lika goda hastbullar, som aldrig fattade på fatet. Kokkaffe var ett måste, vare sig man gillade det eller ej :)
Jögge och jag var jättegoda vänner, men vi var lite lite småkära ibland också. Den här tiden var vi 11 och 13 år gamla. Jögge var två år äldre än mig och buskörde en gammal trampmoppe, han hade ett orange långhårigt skinn på moppen, som luktade bensin d v s urgott i min näsa :) Jag skaffade ett sånt själv senare :)
Jögges farmor åt sin bröllopsmiddag på Villa Togo på den tiden det begav sig. Hon berättade en historia om att någon murat in sin mongoloida och handikappade son, någonstans på den övre våningen. Men ingen hade hittat det...förståss :) Vi blev förståss väldigt intresserade och ägnade ganska många dagar och kvällar åt att utforska väggarna i Villa Togo. Faktum är att det fanns ett ställe som KUNDE vara möjligt, men ingen lyssnade ju på det inte.
M och jag brukade palla äpplen och vi hade hittat ett superbt äppelträd inne på Villa Togos gård. Men det var lite läbbigt där, för den allra sista ägaren till huset hade varit begravningsentreprenör och det sas att de två uthusen som stod på gården, var fulla med LIKKISTOR! Vi försökte luska efter dom där kistorna, och ett av uthusen var låst! Det gick absolut inte att komma in någonstans, MEN det fanns en glipa uppe vid taket...uthusen satt alltså ihop med varandra. Man kunde klättra på diverse gamla traktorer och annat i det ena uthuset och NÄSTAN nå upp så man kunde kika över kanten in i det låsta utrymmet. Och M som var mycket längre än jag TYCKTE sig se skuggor av likkistor där inne, men det var alltid ett så märkligt sken därinnifrån så vi sprang rädda därifrån. he he...ja jag skrattar så gott åt våra deckaräventyr. Vi var nästan som halva gänget i Scooby Doo...Shaggy och Scooby dårå he he!
Nåja, en dag vid det där äppelträdet så hände en skum grej...den var verkligen skum! Jag minns den så himla tydligt, som om det vore igår. M hängde som en metmask längst upp i trädet och kastade ner sura äppelkart till mig...eller snarare PÅ mig. Det var jättespännande, för även om Villa Togo stod tomt så fanns en hel del ANDRA surkart he he...som inte tyckte om oss snokande snorungar! Särskilt inte eftersom vi mellanvarven ägnade oss åt att spela HATSCHFIOL, när vi inte pallade äpplen...jorå tjejer KAN!! Inte nog med det så låg ungdomsgården "Gården" inte långt därifrån, vilket jag förmodligen kommer att dra ett och annat mer eller mindre trevligt minne om så småningom.
Alltså var det med viss spänning och ögonkastande över axeln som pallningen skedde...och fniss förståss. Nåja, rätt var det var så hördes en svag knackning på en av fönsterutorna på andra våningen, på Villa Togo. Vi stelnade till och tittade ditåt. En mycket gammal människa stod i fönstret. Jag vet inte om det var en man eller kvinna, men håret var ljust grått och långt...luggen låg liksom åt ena sidan, det verkade inte finnas hår på den andra. Jag minns det så himla klart alltså. Han/ hon var väldigt smal och rynkig i ansiktet..och jag kunde bara se den seniga halsen, ansiktet och så en benig hand med väldigt långa fingrar. Människan knackade igen och så angeläget bister ut, pekade nedåt backen intensivt. Vi tittade och där...där låg en omkullvält gammal handikappmoped! Ni vet, en grå med hög visir och tre hjul. Jag tänkte att det var väldigt konstigt att vi aldrig sett den där förrut och huset skulle ju vara TOMT! Ja, det VAR tomt det visste vi ju och det fanns inget kvar i det heller..några trasiga bord och stolar bara. Och hängande tapeter o s v.
M svingade sig snabbt ner från grenarna och vi hjälptes åt att ställa moppen upp igen, för det såg ut som att det var det människan ville. Vi backade bakåt för att visa att vi gjort det. Det var ingen där..i fönstret längre. Vi smög då upp för trappen till ytterdörren, som också hängde lite på glänt. Smög oss in och ropade...inget svar...inga ljud...ingenting! Den eftermiddagen letade vi igenom Villa Togo millimeter efter millimeter, men ingen tant eller farbror. Dagen efter fanns där ingen moped heller, och inte ett spår efter den. Vi pratade med Jögges farmor och hon sa att det var begravningsentreprenörens hustru, som varit död sedan början på 70-talet...ca 9 år alltså. Hon såg ut så och var handikappad. Ja vad skulle man tro? Var det någon gammal människa som typ vaktade huset och gömde sig någonstans? Eller såg vi så tokigt? Var mopeden någon annans? Nåja, det avfärdades som ett roligt och spännande minne.
Jag har varit med om rätt så många sådana. Ouppklarade och uppklarade konstigheter. Det gör mig ingenting alls, bara en krydda i mitt liv. Om folk tror mig eller ej har heller ingen större betydelse. Berättandet och minnena är roliga i sig. Jag VET att den del människor upplever mer saker än andra och det är helt naturligt. Sen kan man ju fundera på VARFÖR sånt händer och hur det kan komma sig?
Jag undrar ibland över s.k andar och spöken. Jag har varit med om flera händelser då det liksom inte finns några andra förklaringar än att en ande uppenbarat sig. Jag har t om sett det tydligt vid få men dock några tillfällen. Men det märkliga är att jag jobbat i åldringsvården i snart 20 år och bara två gånger varit med om något spökaktigt på det servicehuset jag jobbar på. Där det kanske borde spöka mer eller mindre. Jag menar att det är ganska många som avlidit och varit ganska missnöjda med sitt liv, å andra sidan kanske dom i sin tur då blivit "knutna" till den plats dom mått dåligt på. Om nu det är det som gör att andar ibland inte vill lämna oss. Jag vet inte... Jag vet bara vad jag upplevt och att det är något som är helt naturligt. Människan behöver inte kunna och veta allting...även om vi mer eller mindre är födda i Sherlock Holmes anda :)
Jag tror. Ja just det jag är troende! Jag tror på Gud, jag tror på asarna, jag tror på småknytt och andefolk, jag tror på att psykisk energi kan dröja sig kvar hos oss, jag tror på att energier kan uppsöka oss, varna eller befinna sig nära olika sinnestämningar, jag tror på "änglar", jag tror på att smärta och sorg kan materialisera sig från en svunnen tid och vilja oss något, jag tror på reinkarnation. Är jag en skummis?
Nej det är jag inte, men jag har nog VARIT en sökare och kanske är jag det en aning idag med. Om inte annat för att det är intressant och spännande att inse och veta att människolivet innehåller så mycket mer än vad vi begriper oss på. Det gör livet lite roligare att kunna ta till vara på sin känslighet och öppenhet. Jag var som ung väldigt osäker på min identitet och jag var inte riktigt hel...inte alls faktiskt. Jag letade mig fram genom de flesta skikt i livet för att hitta något som passade mig. Idag har jag pusslat ihop alla bitarna till en alldeles egen unik sammansättning. Den märks sällan, om jag inte som nu börjar bena i minnen och sådant, utan den är ju bara där...i mitt eget rum!
Okej, ibland är jag nog mycket åt det romantiserade fantasyhållet...men det har föga rot i den jag egentligen är. Det tillhör mer det som jag tycker är skoj och intressant. Det andra jag räknade upp, är mera genuint och oromantiserat. Jag köper alltså inte alls hälfen av t ex programmen Andarnas Makt och Hemsökta Hus som presenteras på FYRA PLUS, även om jag älskar att titta på det. Men att det ibland, som sagt, dyker upp saker man inte kan förklara..det är inte ett dugg märkligt!
En stunds vila innan nästa minne bubblar upp :)
Kram o god läsning
En mycket speciell plats i min ungdom, en av många i och för sig...men ändå. Den platsen, eller det huset finns inte längre, så det är rätt så kul att skriva om det. Villa Togo var ett stort vitt hus, som stod mitt bland kyrkstugorna i Gamla Gammelstad. Det var mest jag och Jögge som ägnade oss åt det huset, men även M och jag.
Det låg så man såg Deoglorias (kyrkan) klocka från övervåningen. Det var tre våningar högt och hade bla varit restaurang. Därför fanns det jättestora fönster, då trasiga, på nedre botten. I källaren fanns en jätteäcklig gammal kycklinghackarmaskin, fortfarande bloooodig...*hrmm* förmodligen rost men vi ska ju inte ta udden av våra barndomsminnen eller hur?
Allting började med Jögges farmor, som bodde i en av kyrkstugorna där uppe i Gammel. Hon var jättemysig, men som många äldre då...skrockfull och älskade att berätta gamla ruggiga myter och historier för oss barn. Som gladeligen frossade i både hennes berättartalang och hennes minst lika goda hastbullar, som aldrig fattade på fatet. Kokkaffe var ett måste, vare sig man gillade det eller ej :)
Jögge och jag var jättegoda vänner, men vi var lite lite småkära ibland också. Den här tiden var vi 11 och 13 år gamla. Jögge var två år äldre än mig och buskörde en gammal trampmoppe, han hade ett orange långhårigt skinn på moppen, som luktade bensin d v s urgott i min näsa :) Jag skaffade ett sånt själv senare :)
Jögges farmor åt sin bröllopsmiddag på Villa Togo på den tiden det begav sig. Hon berättade en historia om att någon murat in sin mongoloida och handikappade son, någonstans på den övre våningen. Men ingen hade hittat det...förståss :) Vi blev förståss väldigt intresserade och ägnade ganska många dagar och kvällar åt att utforska väggarna i Villa Togo. Faktum är att det fanns ett ställe som KUNDE vara möjligt, men ingen lyssnade ju på det inte.
M och jag brukade palla äpplen och vi hade hittat ett superbt äppelträd inne på Villa Togos gård. Men det var lite läbbigt där, för den allra sista ägaren till huset hade varit begravningsentreprenör och det sas att de två uthusen som stod på gården, var fulla med LIKKISTOR! Vi försökte luska efter dom där kistorna, och ett av uthusen var låst! Det gick absolut inte att komma in någonstans, MEN det fanns en glipa uppe vid taket...uthusen satt alltså ihop med varandra. Man kunde klättra på diverse gamla traktorer och annat i det ena uthuset och NÄSTAN nå upp så man kunde kika över kanten in i det låsta utrymmet. Och M som var mycket längre än jag TYCKTE sig se skuggor av likkistor där inne, men det var alltid ett så märkligt sken därinnifrån så vi sprang rädda därifrån. he he...ja jag skrattar så gott åt våra deckaräventyr. Vi var nästan som halva gänget i Scooby Doo...Shaggy och Scooby dårå he he!
Nåja, en dag vid det där äppelträdet så hände en skum grej...den var verkligen skum! Jag minns den så himla tydligt, som om det vore igår. M hängde som en metmask längst upp i trädet och kastade ner sura äppelkart till mig...eller snarare PÅ mig. Det var jättespännande, för även om Villa Togo stod tomt så fanns en hel del ANDRA surkart he he...som inte tyckte om oss snokande snorungar! Särskilt inte eftersom vi mellanvarven ägnade oss åt att spela HATSCHFIOL, när vi inte pallade äpplen...jorå tjejer KAN!! Inte nog med det så låg ungdomsgården "Gården" inte långt därifrån, vilket jag förmodligen kommer att dra ett och annat mer eller mindre trevligt minne om så småningom.
Alltså var det med viss spänning och ögonkastande över axeln som pallningen skedde...och fniss förståss. Nåja, rätt var det var så hördes en svag knackning på en av fönsterutorna på andra våningen, på Villa Togo. Vi stelnade till och tittade ditåt. En mycket gammal människa stod i fönstret. Jag vet inte om det var en man eller kvinna, men håret var ljust grått och långt...luggen låg liksom åt ena sidan, det verkade inte finnas hår på den andra. Jag minns det så himla klart alltså. Han/ hon var väldigt smal och rynkig i ansiktet..och jag kunde bara se den seniga halsen, ansiktet och så en benig hand med väldigt långa fingrar. Människan knackade igen och så angeläget bister ut, pekade nedåt backen intensivt. Vi tittade och där...där låg en omkullvält gammal handikappmoped! Ni vet, en grå med hög visir och tre hjul. Jag tänkte att det var väldigt konstigt att vi aldrig sett den där förrut och huset skulle ju vara TOMT! Ja, det VAR tomt det visste vi ju och det fanns inget kvar i det heller..några trasiga bord och stolar bara. Och hängande tapeter o s v.
M svingade sig snabbt ner från grenarna och vi hjälptes åt att ställa moppen upp igen, för det såg ut som att det var det människan ville. Vi backade bakåt för att visa att vi gjort det. Det var ingen där..i fönstret längre. Vi smög då upp för trappen till ytterdörren, som också hängde lite på glänt. Smög oss in och ropade...inget svar...inga ljud...ingenting! Den eftermiddagen letade vi igenom Villa Togo millimeter efter millimeter, men ingen tant eller farbror. Dagen efter fanns där ingen moped heller, och inte ett spår efter den. Vi pratade med Jögges farmor och hon sa att det var begravningsentreprenörens hustru, som varit död sedan början på 70-talet...ca 9 år alltså. Hon såg ut så och var handikappad. Ja vad skulle man tro? Var det någon gammal människa som typ vaktade huset och gömde sig någonstans? Eller såg vi så tokigt? Var mopeden någon annans? Nåja, det avfärdades som ett roligt och spännande minne.
Jag har varit med om rätt så många sådana. Ouppklarade och uppklarade konstigheter. Det gör mig ingenting alls, bara en krydda i mitt liv. Om folk tror mig eller ej har heller ingen större betydelse. Berättandet och minnena är roliga i sig. Jag VET att den del människor upplever mer saker än andra och det är helt naturligt. Sen kan man ju fundera på VARFÖR sånt händer och hur det kan komma sig?
Jag undrar ibland över s.k andar och spöken. Jag har varit med om flera händelser då det liksom inte finns några andra förklaringar än att en ande uppenbarat sig. Jag har t om sett det tydligt vid få men dock några tillfällen. Men det märkliga är att jag jobbat i åldringsvården i snart 20 år och bara två gånger varit med om något spökaktigt på det servicehuset jag jobbar på. Där det kanske borde spöka mer eller mindre. Jag menar att det är ganska många som avlidit och varit ganska missnöjda med sitt liv, å andra sidan kanske dom i sin tur då blivit "knutna" till den plats dom mått dåligt på. Om nu det är det som gör att andar ibland inte vill lämna oss. Jag vet inte... Jag vet bara vad jag upplevt och att det är något som är helt naturligt. Människan behöver inte kunna och veta allting...även om vi mer eller mindre är födda i Sherlock Holmes anda :)
Jag tror. Ja just det jag är troende! Jag tror på Gud, jag tror på asarna, jag tror på småknytt och andefolk, jag tror på att psykisk energi kan dröja sig kvar hos oss, jag tror på att energier kan uppsöka oss, varna eller befinna sig nära olika sinnestämningar, jag tror på "änglar", jag tror på att smärta och sorg kan materialisera sig från en svunnen tid och vilja oss något, jag tror på reinkarnation. Är jag en skummis?
Nej det är jag inte, men jag har nog VARIT en sökare och kanske är jag det en aning idag med. Om inte annat för att det är intressant och spännande att inse och veta att människolivet innehåller så mycket mer än vad vi begriper oss på. Det gör livet lite roligare att kunna ta till vara på sin känslighet och öppenhet. Jag var som ung väldigt osäker på min identitet och jag var inte riktigt hel...inte alls faktiskt. Jag letade mig fram genom de flesta skikt i livet för att hitta något som passade mig. Idag har jag pusslat ihop alla bitarna till en alldeles egen unik sammansättning. Den märks sällan, om jag inte som nu börjar bena i minnen och sådant, utan den är ju bara där...i mitt eget rum!
Okej, ibland är jag nog mycket åt det romantiserade fantasyhållet...men det har föga rot i den jag egentligen är. Det tillhör mer det som jag tycker är skoj och intressant. Det andra jag räknade upp, är mera genuint och oromantiserat. Jag köper alltså inte alls hälfen av t ex programmen Andarnas Makt och Hemsökta Hus som presenteras på FYRA PLUS, även om jag älskar att titta på det. Men att det ibland, som sagt, dyker upp saker man inte kan förklara..det är inte ett dugg märkligt!
En stunds vila innan nästa minne bubblar upp :)
Kram o god läsning
posted by Munin Vargatik at 12:09 ÖS
0 Comments:
Yorum Gönder
<< Home