M o jag i Rutteskogen
Den tidigare historien här, gjorde att M och jag blev ännu mer intresserade av att lösa mysterium i Rutteskogen. På motsatta sidan om den där skogsvägen, jag talade om fanns en annan väg. Fast mer som en stig och för att komma till den var man tvungen att gå balansgång på en mycket mycket smal planka.
Vidare in på stigen, som breddade sig en aning efter ca 10 meter, så kom man till en ganska rejäl glänta. Där kändes det väldigt mysko, särskilt den här ganska soliga eftermiddagen, då M och jag bestämt oss för att ta reda på VART den här stig/vägen bar!
M var blöt i häcken :) Jag vet inte om det berodde på hålet i hennes cykelsadel och det faktum att det regnat tidigare eller om hon inte orkat cykla hem i tid :) Nä, jag bara retas...naturligtvis berodde det på det första alternativet. Men jag skrattade gott åt möjligheten he he. Vi for omkring och snokade i den där gläntan. Vi kunde absolut inte tro att stigen liksom bara slutade där, mer spännande än så måste det väl vara? Eller?
Vi hittade ingen stig, så vi uppfann en he he. Vi började helt enkelt med att "plöja" oss egenom en massa sly, åt ett håll dit vi trodde att det möjligen kunde vara något konstigt. För det kändes så. Ja hela den gläntan kändes märklig, lite småläbbig fast solen sken för fullt. Så där lågt stod solen, som den gör på eftermiddagen i Norrland en dag på försommaren. Den går ju sällan ned ordentligt.
Vi plöjde oss, som sagt, längre och längre in. Döm om vår förvåning när det helt plötsligt stod en stuga mitt i djungeln! En ganska liten stuga och den såg inte särdeles gammal och sliten ut heller. Två jättestora fönster utan rutor, på vardera långsida och en dörr på ena kortsidan. Gråmålad med vita knutar och ett rätt så fräsch tak. Ja, ett hål fanns det i taket, troligen hade ett träd dragit rakt igenom...eller gren menar jag.
M och jag tittade på varandra. Genast vaknade Sherlock Holmes andan igen...vad var det här för nått konstigt hus? Ingen väg ledde dit och inte ett dugg som tydde på någon stig heller. Men brevid den lilla stentrappen, om två steg, som ledde upp till dörren...stod en blomkruka med en övervintrad och vissen pelargon! Brun men det gick ändå att se att det var en pelargon en gång i tiden, för inte så längesedan alltså.
Det här gjorde ju oss ännu mer konstiga till mods. Det var ganska lätt att få oss på det humöret, jag var och är än idag väldigt känslig för skumt och skrymt, som säkert de flesta vet. Jag har ett lager av spökhistorier och mysko saker inom mig. En del har sin naturliga förklaring andra inte...
Lustigt egentligen. Jag var oerhört mörkrädd som liten, tack vare en dammsugare som stod olämpligt en natt. Jag var faktiskt rädd för det mesta, även om det var med en nyfikenhet i botten. Men, jag var tidigt fascinerad av s.k övernaturliga saker och skeenden. Tycker inte om ordet övernaturligt egentligen, för idag så anser jag även det vara natuligt. Vi människor vet inte allt här i världen, en stor bit av vår hjärna är outvecklad och jag kan inte bortse från att det ibland inträffar saker som inte går att med ord förklara. Det behövs inte heller, det är bara en krydda i livet att avnjuta som allt annat!
Jag slukade alla hemskheter med god aptit i form av skräckfilmer, thrillers och deckare. Särskilt deckare gillade/gillar jag! Psykologiska deckarthrillers, då jag älskar att försöka lösa upp knutar på olika vis. Ju krångligare desto bättre, vilket *harkel* kanske avspeglar sig i mitt liv...lite väl mycket ibland åt det negativa hållet he he. Men DET är en annan story he he.
Jag kan säga att jag är synsk, eller jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Synsk är kanske väl kraftigt ord. Jag kan inte se bilder, eller förutsäga saker bara p g a att jag "sett" något. Men redan som liten fick jag signaler, drömmar och känslor som inte riktigt går att ta på. Då förstod jag inte det. Jag anade men slog oftast bort det som fantasi eller skrattade bort det. Det här blev kraftigare ju äldre jag blev och nuförtiden tar jag det ganska mycket på allvar. Jag känner när det ÄR allvar! Jag drömmer mycket och länge. Jag kan oftast härröra direkt, mina drömmar till verkligheten. Oftast talar drömmarna om händelser eller känslor som skett, men ganska ofta också om vad som kommer att ske. Men dom förutsägande drömmarna är inte så lätta att tolka för det mesta. Mest kan jag gå på känsla men inte säga exakt vad som ska hända, det märker jag oftast när det hänt sedan.
Jag är iallafall oerhört känslig för olika sinnesstämningar och var det tidigt. Och här kring detta hus var det en mycket konstig stämning. Som om vi inte var ensamma. Det kändes som om det var många andra människor där, på väg in i huset av någon anledning. Men M och jag, vars nyfikenhet ändå var större än rädslor eller farhågor ( också ett dilemma för mig genom åren...) smög oss närmare för att kika in genom ett av fönstrena.
Jag fick en sån jädrans ahaaa upplevelse när jag stoppade in huvudet genom fönstret. M hjälpte mig över kanten så jag kunde hoppa in, hon vågade inte. Men det gjorde jag. För jag kände direkt att den konstiga känslan inte var farlig alls. Därinne stod det två rader med bänkar. Modell såna som finns i kyrkor. 4 på vardera sida. Det fanns bara ett enda rum som man kom in direkt i, och bara dessa kyrkbänkar. Dom stod lite snett men var riktade åt samma håll, mot den sida där det inte fanns en dörr. Men som sagt, det fanns absolut ingenting mer. Stämningen därinne var fortfarande konstig men jag kände inte att det var någon mer där än jag. Precis som om alla stannat utanför dörren! Jag förstod att detta måste ha varit en samlingpunkt typ skola, kyrka eller annat!
Jag hoppade ut genom samma fönster igen. Vi kände aldrig på dörren, för det kändes nästan som om vi måste ostört smyga oss därifrån. Som om vi var inkränktare och inte borde vara där. Vi gick aldrig dit igen, jag tror att vi glömde bort den där händelsen direkt faktiskt. För det är en av upplevelserna som vi aldrig har pratat om. Ska snacka med M om den nästa gång vi hörs av!
Men vad var det för ställe? Varför såg allt så nytt ut, men ändå fanns inte några tecken på att någon tagit sig dit...alls? Kan det ha varit en HEMLIG mötesplats för någon konstig sekt? Ni ser...fantasin finns ännu, hehe!!!
Kram
Vidare in på stigen, som breddade sig en aning efter ca 10 meter, så kom man till en ganska rejäl glänta. Där kändes det väldigt mysko, särskilt den här ganska soliga eftermiddagen, då M och jag bestämt oss för att ta reda på VART den här stig/vägen bar!
M var blöt i häcken :) Jag vet inte om det berodde på hålet i hennes cykelsadel och det faktum att det regnat tidigare eller om hon inte orkat cykla hem i tid :) Nä, jag bara retas...naturligtvis berodde det på det första alternativet. Men jag skrattade gott åt möjligheten he he. Vi for omkring och snokade i den där gläntan. Vi kunde absolut inte tro att stigen liksom bara slutade där, mer spännande än så måste det väl vara? Eller?
Vi hittade ingen stig, så vi uppfann en he he. Vi började helt enkelt med att "plöja" oss egenom en massa sly, åt ett håll dit vi trodde att det möjligen kunde vara något konstigt. För det kändes så. Ja hela den gläntan kändes märklig, lite småläbbig fast solen sken för fullt. Så där lågt stod solen, som den gör på eftermiddagen i Norrland en dag på försommaren. Den går ju sällan ned ordentligt.
Vi plöjde oss, som sagt, längre och längre in. Döm om vår förvåning när det helt plötsligt stod en stuga mitt i djungeln! En ganska liten stuga och den såg inte särdeles gammal och sliten ut heller. Två jättestora fönster utan rutor, på vardera långsida och en dörr på ena kortsidan. Gråmålad med vita knutar och ett rätt så fräsch tak. Ja, ett hål fanns det i taket, troligen hade ett träd dragit rakt igenom...eller gren menar jag.
M och jag tittade på varandra. Genast vaknade Sherlock Holmes andan igen...vad var det här för nått konstigt hus? Ingen väg ledde dit och inte ett dugg som tydde på någon stig heller. Men brevid den lilla stentrappen, om två steg, som ledde upp till dörren...stod en blomkruka med en övervintrad och vissen pelargon! Brun men det gick ändå att se att det var en pelargon en gång i tiden, för inte så längesedan alltså.
Det här gjorde ju oss ännu mer konstiga till mods. Det var ganska lätt att få oss på det humöret, jag var och är än idag väldigt känslig för skumt och skrymt, som säkert de flesta vet. Jag har ett lager av spökhistorier och mysko saker inom mig. En del har sin naturliga förklaring andra inte...
Lustigt egentligen. Jag var oerhört mörkrädd som liten, tack vare en dammsugare som stod olämpligt en natt. Jag var faktiskt rädd för det mesta, även om det var med en nyfikenhet i botten. Men, jag var tidigt fascinerad av s.k övernaturliga saker och skeenden. Tycker inte om ordet övernaturligt egentligen, för idag så anser jag även det vara natuligt. Vi människor vet inte allt här i världen, en stor bit av vår hjärna är outvecklad och jag kan inte bortse från att det ibland inträffar saker som inte går att med ord förklara. Det behövs inte heller, det är bara en krydda i livet att avnjuta som allt annat!
Jag slukade alla hemskheter med god aptit i form av skräckfilmer, thrillers och deckare. Särskilt deckare gillade/gillar jag! Psykologiska deckarthrillers, då jag älskar att försöka lösa upp knutar på olika vis. Ju krångligare desto bättre, vilket *harkel* kanske avspeglar sig i mitt liv...lite väl mycket ibland åt det negativa hållet he he. Men DET är en annan story he he.
Jag kan säga att jag är synsk, eller jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Synsk är kanske väl kraftigt ord. Jag kan inte se bilder, eller förutsäga saker bara p g a att jag "sett" något. Men redan som liten fick jag signaler, drömmar och känslor som inte riktigt går att ta på. Då förstod jag inte det. Jag anade men slog oftast bort det som fantasi eller skrattade bort det. Det här blev kraftigare ju äldre jag blev och nuförtiden tar jag det ganska mycket på allvar. Jag känner när det ÄR allvar! Jag drömmer mycket och länge. Jag kan oftast härröra direkt, mina drömmar till verkligheten. Oftast talar drömmarna om händelser eller känslor som skett, men ganska ofta också om vad som kommer att ske. Men dom förutsägande drömmarna är inte så lätta att tolka för det mesta. Mest kan jag gå på känsla men inte säga exakt vad som ska hända, det märker jag oftast när det hänt sedan.
Jag är iallafall oerhört känslig för olika sinnesstämningar och var det tidigt. Och här kring detta hus var det en mycket konstig stämning. Som om vi inte var ensamma. Det kändes som om det var många andra människor där, på väg in i huset av någon anledning. Men M och jag, vars nyfikenhet ändå var större än rädslor eller farhågor ( också ett dilemma för mig genom åren...) smög oss närmare för att kika in genom ett av fönstrena.
Jag fick en sån jädrans ahaaa upplevelse när jag stoppade in huvudet genom fönstret. M hjälpte mig över kanten så jag kunde hoppa in, hon vågade inte. Men det gjorde jag. För jag kände direkt att den konstiga känslan inte var farlig alls. Därinne stod det två rader med bänkar. Modell såna som finns i kyrkor. 4 på vardera sida. Det fanns bara ett enda rum som man kom in direkt i, och bara dessa kyrkbänkar. Dom stod lite snett men var riktade åt samma håll, mot den sida där det inte fanns en dörr. Men som sagt, det fanns absolut ingenting mer. Stämningen därinne var fortfarande konstig men jag kände inte att det var någon mer där än jag. Precis som om alla stannat utanför dörren! Jag förstod att detta måste ha varit en samlingpunkt typ skola, kyrka eller annat!
Jag hoppade ut genom samma fönster igen. Vi kände aldrig på dörren, för det kändes nästan som om vi måste ostört smyga oss därifrån. Som om vi var inkränktare och inte borde vara där. Vi gick aldrig dit igen, jag tror att vi glömde bort den där händelsen direkt faktiskt. För det är en av upplevelserna som vi aldrig har pratat om. Ska snacka med M om den nästa gång vi hörs av!
Men vad var det för ställe? Varför såg allt så nytt ut, men ändå fanns inte några tecken på att någon tagit sig dit...alls? Kan det ha varit en HEMLIG mötesplats för någon konstig sekt? Ni ser...fantasin finns ännu, hehe!!!
Kram
posted by Munin Vargatik at 7:28 ÖS
0 Comments:
Yorum Gönder
<< Home