Villa Togo del 2
Det hände en hel del kring Villa Togo!
När Jögge och jag hållt på kring detta hus ganska länge, så hittade vi tillslut
ett litet skrymsle i ett rum, allra högst upp i huset. Det måste ha varit ett litet förrådsutrymme eller typ garderob. Lite konstigt ställe faktiskt, nu när jag tänker tillbaka.
Först kom man uppför en trappa, tre våningar upp. Där svängde man till höger och en relativt lång korridor uppebarade sig. Två rum, tomma på vardera sida om korridoren, men vi fortsätter en bit framåt. På vänster sida efter första rummet, så skulle det rum där pojken hade blivit inmurad funnits. Men där fanns ingenting, bara en murad vägg *harkel*...men en ca meter upp på väggen fanns ett ganska djupt språng ut som avslutades i ett halvmåneformat fönster. Man kunde krypa upp där och titta ut på Deoglorias vackra siluett och klockan som lös när det var mörkt. Det KUNDE vart ett rum där under faktiskt, men vi lät det vara. Vi var mycket noga med att inte förstöra något, dels var vi ofta ganska rädda när vi skulle passera den där korridoren och sen så tyckte vi om huset och ville vara rädda om det. Och det hade ju faktiskt inte varit lika spännande om någon form av sanning skulle uppenbarat sig, eller hur?
När vi passerat det där, hade vi det allra värsta kvar...hålet i taket!!! Mmm.. i slutet på korridoren fanns ett stort svart hål i taket, däruppe fanns en vind. Och fast vi var där så ofta och länge så vågade vi faktiskt aldrig någonsin gå upp där. Det var väldigt obehagligt och blåste snålt ur hålet. Varje gång vi lyckade samla mod till att snabbt rusa under, kändes det som att något skulle ramla ner på oss eller grabba tag i vårt hår...*isch* jag kan känna känslan ännu!
När det var klart så kom vi ut till "vårt rum"! Det som lockade oss mest, vårt hemliga hemliga ställe! Först ett stort rum, väggarna var gulmålade kommer jag ihåg. Det fanns ett bord och 4 plaststolar där. Ett fönster som också vätte ut mot vår fina kyrka, vitrappad och ståtlig! Man kunde även precis se trappen på "häbbret" som låg utanför kyrkomuren. Det var viktigt, för där höllt "Gårdsgänget" till om somrarna, smygrökte och drack folköl...hmm där jag själv hamnade några år senare. Bland de TUFFA...hehe :) Fast med en skräckblandad tuffhet ska jag säga, jag var ju ett s.k mobbingoffer. Hur som helst, än så länge var det viktigast att hålla kollen på att "Gårdsgänget" inte befann sig där samtidigt som vi smet in i Togo...för att inte vårat eget gömställe skulle bli avslöjat! :)
I det här rummet, längs ena väggen fanns en pytteliten dörr. Ena sidan var sned, då det innanför fanns ett lika pyttelitet rum med snedtak. DÄR var gömstället!! Därinne fanns först ett litet rum, man kunde bara sitta hukad, så litet var det...med snedtaket. På ena väggen fanns faktiskt en bokhylla..hmm?? Utan böcker förståss. En bit in svängde rummet till vänster, och där var precis utrymme för en madrass ungefär. Men därinne var vi inte utan vi inredde "vårt" lilla rum inte den där hyllan. Renskinnsfällar och moppefällen på hela golvet och ljus på hyllan. Lite Kalle-tidningar och några Min Häst skvallrade om våra förehavande. Jorå, lite lätt småpussande ibland, men inte ofta då vi jämt återkom till vår goda vänskap istället. Sånt var ju så "pinsamt" :) Mest höll vi om varandra då vi blev "superskraja", en god anledning liksom :)
Men det var mysigt i vårt rum, även om det var lite läbbans utanför! Vi var där ofta ofta. Då var det bara Jögge och jag, för det blev liksom vårt plejs..BARA. Men det tog ett abrubt slut! Egentligen vet jag inte om det var själva händelsen som gjorde att det "tog slut" eller om det var att vi i samma vepa bara växte ifrån varandra...men slut tog det med förskräckelse.
Vi hade som vanligt, en lördag, stuckit till Togo tidigt på dagen. Dels för att göra vår spännande utforskning i huset och kring gården men också för att ha "picnic" i mysrummet! Vi hade varit hos Jögges farmor och införskaffat smörgåsar, hastbullar och varm choklad. Vi hade så roligt och berättade en massa kul saker för varandra. Just den här dagen hade ingen av oss någon tanke på "spökerier" när vi var i mysrummet, utan vi hade bara kul helt enkelt. Men så rätt var det var...
Steg hördes i det krossade glaset på nedre botten! Någon liksom släpade sig haltande genom glaset. Man kunde nästan se hur glasbitarna liksom trängde in i skosulorna, så tunga steg var det. Vi frös till is i vårt gömme! Stegen fortsatte uppför trappan och det knarrade och knakade något alldeles förskräckligt. Jag minns inte vad jag tänkte att det kunde vara, bara något väldigt stort..för så där knakade det inte av våra fötter. Paniken kröp och jag kände att svetten bröt fram under tjocktröjan. Började gråta. Jögge höllt för min mun, men jag kände att han också var aprädd..för han var alldeles kallsvettig om handen och det smakade salt.
Stegen fortsatte tungt och sakta uppför. När det var ett par steg kvar till "vår" våning, stannade dom. Och dom hördes ALDRIG mer.. Ingen gick ner igen och ingen rörde sig alls??? Alltså vi var så rädda och kyrkklockan slog timme efter timme medan mörkret föll utanför. Vi vågade inte gå ut ur mysrummet, inte ens glänta på dörren. Och jag grät som en besatt, tänkte att jag kommer aldrig mer hem!
När det gått 6 timmar av total tystnad, bara de vanliga småljuden från en "levande" träkåk...så var vi ju tvugna att gå ut därifrån. Det var nog det jäkligaste jag varit med om i skräckväg faktiskt och det slutade med att vi handlöst rusade nerför alla trappor och skrek som galningar. Sen var det som sagt slut med Villa Togo! Vi gick aldrig mer i närheten av huset och vi slutade att umgås efter ett tag också.
Villa Togo revs någongång på 80-talet vill jag minnas. Jag hörde aldrig något mer om huset och Jögges farmor dog. Nu när jag tänker tillbaks, så ska jag faktiskt se om jag kan Googla fram något. Kanske det finns nåt någonstans... Huset var känt iallafall!
Ajöken, igen!
När Jögge och jag hållt på kring detta hus ganska länge, så hittade vi tillslut
ett litet skrymsle i ett rum, allra högst upp i huset. Det måste ha varit ett litet förrådsutrymme eller typ garderob. Lite konstigt ställe faktiskt, nu när jag tänker tillbaka.
Först kom man uppför en trappa, tre våningar upp. Där svängde man till höger och en relativt lång korridor uppebarade sig. Två rum, tomma på vardera sida om korridoren, men vi fortsätter en bit framåt. På vänster sida efter första rummet, så skulle det rum där pojken hade blivit inmurad funnits. Men där fanns ingenting, bara en murad vägg *harkel*...men en ca meter upp på väggen fanns ett ganska djupt språng ut som avslutades i ett halvmåneformat fönster. Man kunde krypa upp där och titta ut på Deoglorias vackra siluett och klockan som lös när det var mörkt. Det KUNDE vart ett rum där under faktiskt, men vi lät det vara. Vi var mycket noga med att inte förstöra något, dels var vi ofta ganska rädda när vi skulle passera den där korridoren och sen så tyckte vi om huset och ville vara rädda om det. Och det hade ju faktiskt inte varit lika spännande om någon form av sanning skulle uppenbarat sig, eller hur?
När vi passerat det där, hade vi det allra värsta kvar...hålet i taket!!! Mmm.. i slutet på korridoren fanns ett stort svart hål i taket, däruppe fanns en vind. Och fast vi var där så ofta och länge så vågade vi faktiskt aldrig någonsin gå upp där. Det var väldigt obehagligt och blåste snålt ur hålet. Varje gång vi lyckade samla mod till att snabbt rusa under, kändes det som att något skulle ramla ner på oss eller grabba tag i vårt hår...*isch* jag kan känna känslan ännu!
När det var klart så kom vi ut till "vårt rum"! Det som lockade oss mest, vårt hemliga hemliga ställe! Först ett stort rum, väggarna var gulmålade kommer jag ihåg. Det fanns ett bord och 4 plaststolar där. Ett fönster som också vätte ut mot vår fina kyrka, vitrappad och ståtlig! Man kunde även precis se trappen på "häbbret" som låg utanför kyrkomuren. Det var viktigt, för där höllt "Gårdsgänget" till om somrarna, smygrökte och drack folköl...hmm där jag själv hamnade några år senare. Bland de TUFFA...hehe :) Fast med en skräckblandad tuffhet ska jag säga, jag var ju ett s.k mobbingoffer. Hur som helst, än så länge var det viktigast att hålla kollen på att "Gårdsgänget" inte befann sig där samtidigt som vi smet in i Togo...för att inte vårat eget gömställe skulle bli avslöjat! :)
I det här rummet, längs ena väggen fanns en pytteliten dörr. Ena sidan var sned, då det innanför fanns ett lika pyttelitet rum med snedtak. DÄR var gömstället!! Därinne fanns först ett litet rum, man kunde bara sitta hukad, så litet var det...med snedtaket. På ena väggen fanns faktiskt en bokhylla..hmm?? Utan böcker förståss. En bit in svängde rummet till vänster, och där var precis utrymme för en madrass ungefär. Men därinne var vi inte utan vi inredde "vårt" lilla rum inte den där hyllan. Renskinnsfällar och moppefällen på hela golvet och ljus på hyllan. Lite Kalle-tidningar och några Min Häst skvallrade om våra förehavande. Jorå, lite lätt småpussande ibland, men inte ofta då vi jämt återkom till vår goda vänskap istället. Sånt var ju så "pinsamt" :) Mest höll vi om varandra då vi blev "superskraja", en god anledning liksom :)
Men det var mysigt i vårt rum, även om det var lite läbbans utanför! Vi var där ofta ofta. Då var det bara Jögge och jag, för det blev liksom vårt plejs..BARA. Men det tog ett abrubt slut! Egentligen vet jag inte om det var själva händelsen som gjorde att det "tog slut" eller om det var att vi i samma vepa bara växte ifrån varandra...men slut tog det med förskräckelse.
Vi hade som vanligt, en lördag, stuckit till Togo tidigt på dagen. Dels för att göra vår spännande utforskning i huset och kring gården men också för att ha "picnic" i mysrummet! Vi hade varit hos Jögges farmor och införskaffat smörgåsar, hastbullar och varm choklad. Vi hade så roligt och berättade en massa kul saker för varandra. Just den här dagen hade ingen av oss någon tanke på "spökerier" när vi var i mysrummet, utan vi hade bara kul helt enkelt. Men så rätt var det var...
Steg hördes i det krossade glaset på nedre botten! Någon liksom släpade sig haltande genom glaset. Man kunde nästan se hur glasbitarna liksom trängde in i skosulorna, så tunga steg var det. Vi frös till is i vårt gömme! Stegen fortsatte uppför trappan och det knarrade och knakade något alldeles förskräckligt. Jag minns inte vad jag tänkte att det kunde vara, bara något väldigt stort..för så där knakade det inte av våra fötter. Paniken kröp och jag kände att svetten bröt fram under tjocktröjan. Började gråta. Jögge höllt för min mun, men jag kände att han också var aprädd..för han var alldeles kallsvettig om handen och det smakade salt.
Stegen fortsatte tungt och sakta uppför. När det var ett par steg kvar till "vår" våning, stannade dom. Och dom hördes ALDRIG mer.. Ingen gick ner igen och ingen rörde sig alls??? Alltså vi var så rädda och kyrkklockan slog timme efter timme medan mörkret föll utanför. Vi vågade inte gå ut ur mysrummet, inte ens glänta på dörren. Och jag grät som en besatt, tänkte att jag kommer aldrig mer hem!
När det gått 6 timmar av total tystnad, bara de vanliga småljuden från en "levande" träkåk...så var vi ju tvugna att gå ut därifrån. Det var nog det jäkligaste jag varit med om i skräckväg faktiskt och det slutade med att vi handlöst rusade nerför alla trappor och skrek som galningar. Sen var det som sagt slut med Villa Togo! Vi gick aldrig mer i närheten av huset och vi slutade att umgås efter ett tag också.
Villa Togo revs någongång på 80-talet vill jag minnas. Jag hörde aldrig något mer om huset och Jögges farmor dog. Nu när jag tänker tillbaks, så ska jag faktiskt se om jag kan Googla fram något. Kanske det finns nåt någonstans... Huset var känt iallafall!
Ajöken, igen!
posted by Munin Vargatik at 1:51 ÖS
0 Comments:
Yorum Gönder
<< Home