Sonen W

 

Afrikaminnen del 2

Jag hade skrivit en hel del kring Afrikaminnen del 1, eftersom jag fick såna fina reflektioner av min vän Rob. Jag sparade den som utkast, varvid den bloggen försvann helt och hållet :( Sådant är väldigt retfullt och jag blir störd när det blir så. Därför tog det en stund innan gnistan att skriva blossade upp igen.

Nu ska vi se om jag ens minns Roberts tankar och vad jag svarade med....det gör jag inte rakt av he he. Jo vad HAN sa, minns jag men inte vad jag svarade. Jag bad om reflektioner så därför tar jag de jag fick på allvar. Har begrundat dem, men jag vet inte om det blir bättre för det. Vill gärna ha mer tankar om det finns :)

Robban önskar iallafall lite mer detaljer kring t ex, känslor ( i detta fall omkring barnen och Afrikaresan). Det håller jag med om, men dom här minnena är lite speciella då stora luckor förekommer. Dom luckorna tror jag fylls i ju mer jag berättar, så det kommer nog. Jag kan måla ut mer i andra berättelser, men just resan är oerhört svår. Jag försöker iallafall, så får vi se.

Nu håller jag ju på med min bok, parallellt, det är svårt och tar energi även om det är roligt. Nåja här kommer del 2.

____________________________________________________________________

Vi mellanlandade i Amsterdam och fick vänta ett bra tag där. Det var roligt minns jag, och jag piggnade till rejält. Farsan och jag pratade massor undertiden vi åt glass. Som vanligt rörde vi oss i psykologiska termer bland djupa känslor. Det går därför inte att återblicka och få ner det ordagrant, men jag fick en rejäl chans att beskriva hur jag kände inför barnen.

Jag kände det som om jag svek dem, samtidigt som jag visste att om jag INTE skulle göra denna resa, så skulle jag svika dem ännu mer. Den här resan var inte bara ett besök i min familj utan även en mental resa. En prövning och en relativt stor sådan också. Jag har minst 100 ton skinn på snoken, men inte gällande att ge sig ut i världen på vinst eller förlust ( mest vinst...). Den här resan var viktigt för att kunna gå vidare i livet, öka en mycket usel självkänsla samt våga stå i en separation.

Nu säger jag inte att ALLA människor måste åka till AFrika för att göra en sådan mental resa, det kan man göra på många andra sätt. Men detta var MITT tillfälle och det ska Gudarna veta att det blev en sån resa också. Att "stänga" dörren tillbaks till Sverige, var ett måste för att kunna ta till sig det som senare hände och som jag kände. Men jag kan säga att det fungerade inte helt så som det skulle gjort om jag hade varit mer resvan, jag kom att pendla mellan fullkomlig trygghet på plats och en hemlängtan som kan ta knäcken på en elefant! Mycket skumma känslor. Och som jag sagt, det var heller inte traditionell charterresa precis...inte på långa vägar.

Resan fortsatte, jag sov vidare och snart landade vi på Kilimanjaro Airport. Jag minns den som liten och inredningen påminde om en gammal tågstation från trettiotalet...alla RÖKTE inomhus. Det var mysigt, väldigt mysigt och jag fick nästan en känsla av att vara barn igen. Inte för att jag är född på trettiotalet *fniss*, men ändå! Jag var spänd men upprymd. Vi möttes av min familj, min bonusmor! Den känslan var så speciell att den skulle kunna berättas i evigheter, som mycket annat som skedde. Jag trodde inte att man skulle kunna känna en sån kärlek, från människor som man aldrig sett annat än på bild, samt hört talas om. Men jag hälsades med en sådan värme att det gick definitivt inte att ta miste på att det var familjekärlek rakt av! Språket förstod jag inte ett smack av, förutom några enstaka hälsningsfraser och ord. Det behövdes då rakt inte. Vi förstod varandra direkt Nooreteth och jag ( mitt smeknamn är Noo, på Nooreteth min bonusmor). Det bandet som uppstod då, det finns idag i allra högsta grad och är speciellt. Nästan lite kusligt. Jag känner inte Noo, som min mor egentligen utan mer som en jämbördig syster med ett osynligt starkt band som inte kräver ord emellan. Jag känner direkt om något hänt Noo, fast hela klotet är emellan och hon likadant. När och OM vi talar i telefon så fnittar vi bara, mer behövs inte. Märkligt men jäkligt häftigt!

Jag har känt en liknande känsla vid ett annat tillfälle, då en äldre massajkvinna var på besök i Sverige. Det var första gången jag träffade en massaj. Mama Mukana, heter hon! Jag satte mig brevid henne och kände som ett magnetfält kring damen, av en värme nästan hetta! Jag var då gravid med sonen W och den här kvinnan, la sina händer på min mage och talade om sonen jag skulle få. Hon är jordemor dessutom! Enorm styrka och utstrålning oss emellan, fast den utvecklade sig inte vidare, såsom den gjort mellan mig och Noo.

Mina syskon var med också, även dom hade väntat och uppträde som om vi verkligen är syskon av blodet. Idagens läge är vi det, hur konstigt det än kan låta i andras öron.

Efter att vi bekantat oss lite, så fick vi åka jeep till staden Arusha och hotellet Mpadji. Vi skulle vara ett par dagar inne istaden, för att uträtta en del ärrenden, växla pengar och handla lite nödtorft hem till byn Loiborsoit. Det var kväll. Jag minns inte längre vad klockan var, tiden blev ganska omedelbart ointressant för mig. Lika ointressant som min insektsfobi :) Jag avskyr insekter och trodde att det skulle bli ett humangust problem i Afrika, värre än de större vilda djuren. Men icke, jag kan inte ens komma ihåg att jag brydde mig alls om insekterna, mer än att hålla ett vakande öga så jag inte skulle kliva på något i onödan. Giftspindlar eller orm, tänker jag då på. Fast även det skedde alldeles automatiskt, vilket jag inte trott innan jag reste.

Mörkret var så kompakt att man nästan kunde skära i det, med kniv. Stjärnorna såg ut att vara så nära att man kunde ta dem i sina händer, och många. Så många att det inte gick att se några stjärntecken, som man kan i Sverige. Det var lite tungt att andas, det märktes att jag befann mig på hög höjd och kvällarna i AFrika var kalla fortfarande, i slutet av maj. Förvånadsvärt kallt! Det hade jag inte heller väntat mig.

Jag satt bak i jeepen, mellan Noo och min ena bror Lepae. Sedan satt min syster Ndorrop ( Nina) och min äldste bror Hamisi och det var mycket trångt. En lycka spred sig i hela min kropp för luften i jeepen var kompakt av deras kärlek och värme. Närhelst jag tittade på dem, möttes jag av deras leende och massajer har i regel de vackraste tänder man kan tänka sig. Fick nästan lust att köra Denivit innan jag log tillbaks :) Det var tryggt där i mörkret. Bara en ytterst liten klump i maggropen, innehållande saknad av mina barn. Skulle velat dela detta med dem, men de var ju för små för att klara en sån resa tyvärr. Jag var iallafall uppslukad av känslor minns jag. Min far stack till lite översättning ibland, men mest fick jag vara ifred. Det var bra, för jag insåg direkt att här gällde det att vara tyst, observera, lyssna...för att på det viset snabbast lära mig språk och kroppsspråk. Jag hade också bett om att bli behandlad som vilken familjemedlem som helst. Inga specialvarianter, överdrivna sådana, utan att få klara mig så mycket det bara gick själv på massajerna promisser. Naturligtvis måste ju farsan översätta ändå, en hel del och förklara många saker men ändå...jag ville leva massajernas liv, vara delaktig som den syster, äldsta syster jag faktiskt är.

Vi anlände så småningom, till Mpadji. Där blev vi emottagna med stor glädje, då familjen alltid bor där när de besöker staden. Jag blev kramad och klämd på hit och dit :) Trött var jag nu, för lite jobbigt kändes det att bli så uppmärksammad. Jag hade inte förstått alls HUR efterlängtad jag var. Farsan hade ju berättat och pratat, men jag trodde inte på hälften om jag ska vara ärlig. Inte trodde jag att jag kunde vara älskad, när massajerna aldrig träffat mig. Inte förstod jag att dom redan kände mig så väl i hjärtat. Inte heller begrep jag HUR viktig jag är för dom. Sakta sakta gick ett Liljeholmens upp för mig. Det blev stort, väldigt stort och t om skrämmande för mig!

Jag, Den Vite Medicinmannens Dotter

____________________________________________________________________

Jag måste avbryta här, ety arbetet kallar. Jag vågar inte spara som utkast en gång till he he, så jag får fortsätta en annan gång istället!

God Läsning och Glad Sommar

Veronica, Noorinkan, Jarl

Vargatik

I utkanterna går hon rastlöst, men med alla sinnen på spänn Hon vet, hon vet alltför väl vad hon måste göra. Hungern och glöden river djupa revor i hennes inre. Ögonen är fokuserade, iskalla mot brynet därborta. Brynet som hon vet är den gräns hon måste beträda för att överleva. Hon vet inte längre hur många dagar, veckor kanske månader, jo det måste vara månader för naturens skiftningar har hunnit en bra bit in på senhösten. Det kan hon känna på den nu allt svagare doften av dem. Vandringen har varit lång och stressande för henne. 5:e kullen har sugit ur den sista droppen, innan flocken stötte bort henne. Hon passar inte längre. En yngre hona trädde fram och hon, den gamla, hade knappt ens ork att försvara sig alls. Än mindre sin flock. Hennes dotter får själv driva flocken. Den Gamla går sina egna vägar, finner nytt liv eller dör. Hon har vilat en stund. Men inte tillräckligt länge egentligen för hungern driver henne mot det där brynet. Det finns ingen annan väg att gå längre. Hon är trött och hon börjar bli gammal, men ännu är livet inte slut. Hon vet och hon ska över mot skogen om inte vintern ska sluka henne med hull och hår. Hon har hört dem om natten när månen stod ny. Hört deras längtan eka genom tät skog och rulla över bergskammarna i väster. Den andra flocken. Hon har hört honom, ledaren skalla kalla tråna. Men hon har inte hört svar av styrka, inte den styrka hon vet att hon själv innehar. Styrkan som ligger och ruvar bakom de grundläggande svidande behoven. Kanske hon svarar. När hon kommit över gränsen. När hon överlevt konkurrensen. När hon ätit sig mätt. När hon sovit ut i skyddande lä. Kanske hon svarar. Munin2006